Personlig nyårskrönika 2012

Mycket sjukhus och lite bildskapande. Men under 2012 uppstod också fantastiska nya möjligheter.

För mig blev 2012 ett år fullt av sjukhusvistelser. Det kreativa bildskapande jag ville ägna mig åt fick stryka på foten. I princip hela året var en kamp mot tiden för att hinna genomdriva mina projekt. Men det var också under 2012 som hoppet om en ny kreativ yrkesframtid uppstod.

Framåt våren började jag fundera på att skaffa ny kamera. Min enda fungerande kamera var - och är fortfarande - min gamla Olympus PEN EP-1 från 2009.

Tyvärr saknar denna pionjär bland hybrid-bridgekameror optisk sökare. Ett problem som gör att mina svaga ögon inte kommer riktigt bra överens med den.

Från kompakt- till systemkamera

Först hade jag någon sorts kompaktkamera av hög klass i tankarna, för att sedan i mina vildaste drömmar övergå alltmer mot halvprofessionell systemkamera. Drömkameran hette först Fujifilm X100 och X10, senare Canon EOS 6D.

Behöver jag tillägga att det ännu inte blivit något kameraköp? Säkert dröjer det ännu ett år innan den “spargris” töms som tjänstgjort sedan fyra år tillbaka. Det är inte så mycket av snålhet som av beslutsvånda, eller ambivalens på ren svenska.

Men det var kanske tur att det inte blev någon ny kamera redan i våras. Dels lockade vädret sällan till några utomhusvistelser under 2012, dels spenderades en stor del av min tid innanför sjukhusets väggar.

Vädret var så bakvänt det någonsin kunde bli. På skottdagen slogs länets värmerekord i Skeppmora, Ludvika kommun, med +13,5 grader. Juni och juli bjöd sedan på rena oktobervädret med ständigt regn och blöta marker här runt omkring.

Mystisk feber och otäckt sår

I mitten av april insjuknade jag i en mystisk feber och blev inlagd på Mora lasarett med frossa, konstant illamående och magproblem. En veckas undersökningar visade att en tarmbakterie slagit rot till följd av tidigare antibiotikabehandling.

Vid samma tid uppstod ett sår på vänster häl. Från början visade det sig bara som en lätt rodnad, men ganska snart blev det ett öppet, vätskande sår som växte sig allt större. Jag fick en orthos för total avlastning, men tyvärr hjälpte det inte. Hela hälen blev röd och svart och stank avskyvärt av död kroppsvävnad. Två sorters antibiotika tycktes helt sakna verkan.

Amputation ett faktum

Det blev tidskrävande dagliga såroomläggningar på vårdcentralen, ett dussin bakterieodlingar och regelbunden “sårgrävning” utförd av ortopedläkare. Infektionen gav mig hög feber och konstant trötthet. Till sist återstod bara amputation.

Tisdagen den 19 juni blev jag inskriven vid Mora lasarett för underbensamputation. Bakterierna hade då totalförstört hälbenet och hotade att sprida sig i skelettet. Dagen efter amputerades benet strax nedanför knäleden. Efter operationen flyttades jag till ortopedavdelningen och blev utskriven igen efter några dagar.

En lång väntan på protes följde. Innan den konstgjorda kroppsdelen kommit på plats uppstod dock ytterligare ett allvarligt problem.

Ilfärd till Uppsala

I slutet av augusti besökte jag Njurmottagningen för provtagning. Det visade sig att kreatininet plötsligt hade stigit oroväckande. Knappt hade jag hunnit öppna dörren där hemma förrän en sköterska ringde och meddelade att läkaren beslutat skicka mig direkt till Uppsala Akademiska sjukhus. Det var bara att boka taxi och snabbt packa ner det jag behövde ha med mig.

I Uppsala blev det biopsiundersökning som visade på en mindre avstötning. Immunförsvaret hade alltså vaknat och angripit njuren trots dämpande medicinering sedan maj 2011. Det blev en lång serie behandlingar, först med cortison, sedan med starkare läkemedel.

Insulinbehandling igen

Blodsockervärdena steg rejält. Läkarna trodde först det var en biverkning av medicinerna. Men tyvärr visade det sig att avstötningen var mindre godartad än den första undersökningen hade visat. Både njuren och bukspottkörteln hade angripits.

Den förra klarade sig hyfsat medan den senare blev skadad och förlorade det mesta av sin funktion. Det finns fortfarande ett smalt hopp om läkning men återgång i insulinbehandling har blivit nödvändig. Inte ens en två veckor lång fasta med näringsdropp gav organet tillräcklig vila för att återhämta sig. Jag tillhör nu alltså det fåtal patienter som debuterat i diabetes två gånger i livet.

I drygt en månad var jag inlagd i Uppsala och kallades sedan dit ytterligare några gånger för behandling med avstötningsläkemedel via dropp.

Den långdragna vistelsen i Uppsala gjorde att väntan på protes drogs ut till början av november. Fem månader efter amputationen kallades jag till Ortopedtekniska mottagningen i Mora för utprovning. Därefter blev det en ny sjukhusperiod, denna gång på avdelning 70 för träning med protesen under några veckor. Under 2013 siktar jag på att bli fullt rörlig igen.

Hopp om yrkesframtid

2012 var också det år när hopp väcktes om att bli fullt yrkesverksam igen. Redan i mars fick jag kontakt med Bosse Emanuelsson som låg i startgroparna med ett nytt projekt. Tillsammans med fler filmintresserade byggde han ett socialt företag med inriktning på videoproduktion och distribution via olika mediekanaler. Arbetssökande skulle genom Arbetsförmedlingen ges möjlighet att delta i projektet.

Det skulle handla om filmdokumentation av lokala händelser, exempelvis kulturevenemang. Bosse ville ha med även mig i projektet och jag började undersöka möjligheten att få det som en praktikplats via Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Så småningom gläntade de projektansvariga på förlåten och avslöjade att det handlade om en ny lokal TV-kanal för Mora med siktet inställt på dagliga nyhetssändningar från Ovansiljan.

Fascination inför filmmediet

Företagets nya lokaler i Mora invigdes på nationaldagen. Jag var förstås närvarande vid invigningen och det väckte  fascination inför filmmediets möjligheter. Mitt beslut blev att grundligt lära mig allt jag kunde om filmteknik, även om mina arbetsuppgifter mest skulle bestå av journalistisk research och samordning av det redaktionella arbetet.

I augusti påbörjades min praktik på Mora-TV och har sedan dess bland annat arbetat med nyhetsinnehållet på den nya TV-kanalens webbplats moratv.se. På grund av min nedsatta rörelseförmåga har jag mestadels arbetat hemifrån.

Även från sjukhussalen har jag lyckats hänga med i svängarna med hjälp av laptop och Internet. Kroppens funktioner må vara nedsatta men jag vägrar att känna mig sjuk. Ständigt kreativt arbete är ett starkt behov för mig.

Protesträningen går framåt men måste genomföras med viss försiktighet för att undvika skavsår. Förhoppningsvis uppnår jag full rörlighet till våren, så det blir möjligt att delta i arbetet på fältet och leda det redaktionella arbetet på plats.

Bloggsemester

Nu tar jag ledigt från [visuell inspiration] i några dagar, bland annat för att snickra på min årskrönika för 2012 som kommer att publiceras under nyårshelgen.

Gott Nytt År!

Mats

På gång i Mora och Malung

Här kommer några korta tips om utgivningar och utställningar av konst och fotografi i Dalarna just nu. Närmare bestämt i Mora och Malung.

Förutom Jessica Johannessons utställning av skulptur och installationer baserade på textilt grundarbete visas ytterligare en konstutställning på Mora kulturhus. Det är konstnären Lina Nääs som visar sina målningar. Motiven utgörs av flickor och dessa uttrycker ett brett register av känslor och sinnesstämningar.

Lina arbetar gärna snabbt och intensivt med sina målningar och utgår ofta från skisser eller fotografier. Hon arbetar dessutom i bland annat digital fotografik.

Från måleri till vykort. På hösten 2011 utkom boken “Vykort från Mora” som visade hur vykort från förr speglade Moras utveckling som handels-, industri- och turistort. För textens utformning respektive faktainsamling stod Bullas Jonas Jansson och Lok Karin Eriksson.

2013 års Moraalmanacka innehåller bilder ur boken samt tre bilder som inte fanns med där. Till de senare hör en bild från kyrktornet och en bild som visar översvämningen på Strandgatan på 1930-talet.

Från Mora skuttar vi raskt sju mil västerut. Konstnären Ingvar Helje var en välkänd profil i Malung där han arbetade som frisör. Under större delen av sitt liv odlade han dessutom sitt konstintresse.

Nu har Malung-Sälens kommun tagit emot en stor donation med verk av konstnärens. Fram till den 22 januari visas en utställning med ett antal av dessa målningar i Malungs bibliotek. Verken som visas kommer från konstnärens senare produktion som domineras av det abstrakta uttrycket.

Källor: Dalarnas Tidningar, Mora kulturhus.

Två fotografer på Moderna museet

Moderna museet fortsätter att satsa rejält på fotografi. Just nu visas utställningar med två framstående fotografer, Wolfgang Tillmans och Gerry Johansson.

Flera salar har fyllts med tyske fotografen Wolfgang Tillmans bilder. Enligt fotografens önskemål har hängningen utformats så att de flesta bilder fått en hög placering och utan jämna kanter.

Tillmans har ofta tänjt på fotografins gränser och regler och till hans utställningsstrategi hör att placera bilderna på olika sätt vid varje utställning för att göra den till en installation för sig.

Gerry Johansson har profilerat sig genom att i bild visa människans närvaro utan att människan är med i bild. Det har han lyckats så bra med att han nyligen tilldelades Bildkonstnärsfondens stora stipendium på 300 000 kr.

Fram till den 6 januari visas hans utställning Moment på Moderna museet i Stockholm. Bilderna kommer från projektet Luckenwalde som han genomförde 2009-2012.

Läs mer om utställningarna på Moderna museets webbplats:

• Wolfgang Tiillmans: Om utställningen, fotografens webbplats.
• Gerry Johansson: Om utställningen, fotografens webbplats.

Det var en gång en fot (Del 9)

Här fortsätter den eviga följetongen om min kamp för att bli fullt rörlig  igen. I mitten av december blev jag utskriven från avdelning 70 på Mora lasarett. Därefter vidtog träning i hemmet.

Det känns underbart att kunna ta sig fram till fots igen efter över ett halvår i rullstol. Ännu får jag inte ha protesen på mer än några timmar dagligen, men bara det är en stor befrielse.

I juletid kom ett brev som bekräftade att remiss hade skickats från avdelning 70 och att jag skulle bli kallad till mottagningen för geriatrik och rehabilitering inom två månader.

Fram till dess fortsätter hemmaträningen, försiktigt för att inte skavsår ska uppstå. Julafton firades hos släktingar i Rättvik och då satt protesen på nästan hela tiden, även under resan dit.

Ett problem är att benstumpen inte har konstant tjocklek. Ibland är den så stor att protesen blir för trång och inte kan tas på. Vid andra tillfällen kan benet vara så smalt att den glappar, vilket påverkar balansen negativt. För att motverka det senare har jag fått sockor att sätta utanpå silikontuben (privat kallad “elefantkondomen”).

God Jul till alla mina läsare!

En riktigt God Jul till er alla! Här kommer ett kort tips om vad ni kan ägna morgondagen åt:

Från i morgon, juldagen, och fram till den 10 februari 2013 arrangeras fotoutställningen Mitt Stockholm - För en mänskligare stad på Fotografiska i Stockholm.

Utställningen är ett samarbete mellan Fotografiska och Stockholms stadsmission. Med bildernas hjälp belyses utanförskapet och det faktum att 5 600 personer är hemlösa bara i Stockholms län.

Deltagare från stadsmissionens verksamhet har försetts med kameror av Fotografiskas huvudsponsor Panasonic Lumix och visar nu upp sina bilder av staden.

Fram till idag, den 24 december, har Dagens Nyheter dagligen visat olika bilder från projektet.

Klockan 13.00 imorgon öppnar utställningen. Närvarande är representanter från Fotografiska och Stadsmissionen liksom några av de deltagande fotograferna.

Som besökare kan du då skänka varma kläder och pengar direkt till Stadsmissionens verksamheter. För varje krona du ger kommer Fotografiska att ge lika mycket.

Nöden finns även i vårt eget land! Behoven är förstås mycket stora i vinterkylan. Ett besök rekommenderas!

Återigen en riktigt God Jul! Jag återkommer när julskinkan är uppäten!

Två fotoböcker för en krona styck

För ett tag sedan hittade jag två fotoböcker fulla av inspirerande bilder - för 1 kr / st! Det var biblioteket i Mora som sålde sina utgångna böcker vid entrén.

Många bibliotek har en “enkronaslåda” och det kan alltså löna sig att kolla den. Som samlarexemplar betraktade är böckerna kanske totalt värdelösa, de har ju passerat åtskilliga händer genom åren och kan ofta vara i ett bedrövligt skick. Men inspirationsvärdet för en bildskapare är fortfarande i nyskick.

De “dyrgripar” jag fann var Album av Martin Palm och Som du och jag av Thomas Bergman.

Album gavs ut 2003 och har en kort inledande text av Stefan Lindberg. Den visade sig innehålla många fascinerande bilder vars motiv få fotografer riktar sina kameror mot. Det är uteslutande färgfoton, ofta med matta nyanser.

Miljöerna är risiga, ostädade och ofta folktomma öde landskap. Bilderna gör intryck av att vara tagna i och i närheten av rivningskåkar, övergivna byggnader med nedlagd verksamhet. Man får en viss “efter katastrofen”-känsla i vissa motiv.

I boken finns även en del vackra porträtt, ofta i samma miljöer som beskrivs ovan eller med naturen som omgivning. Människorna på bilderna tittar aldrig in i kameran, nästan alltid åt sidan i 90 graders vinkel från fotografen.

Mitt intryck är att fotografen har varit på vandring i utmarkerna, stannat upp och mediterat över varje motiv.

Boken skildrar en upptäcktsresa i periferin, genomförd med stor omsorg och inlevelse. Den inspirerar mig att gå ut och söka oupptäckta guldkorn i det banala som omger oss. Det här var ett av de bättre köp jag någonsin gjort för en krona.

Som du och jag av Thomas Bergman gavs ut 1987 på förlaget Rabén & Sjögren. Det är en bok skriven om barn för barn men även för vuxna.

Thomas Bergman berättar i ord och bild om den då sexåriga Lina, sedan födelsen helt döv på vänstra örat och gravt hörselskadad på det högra. Vi får följa henne på dagis och hemma, under lek och allvar.

Det är svartvita bilder av hög dokumentär klass, med den klassiska kornigheten - det analoga bruset. Kornet (vågar man gissa att filmen Kodak Tri-X ISO 400 använts?) sågs närapå som en  en kvalitetsstämpel för dåtidens dokumentärfotografi.

Jag överlevde världens undergång

Jag överlevde den sista dagen i Den Långa Räkningen, gjorde du?

Övergången till Den Sjätte Solens Tidsålder passerade ganska obemärkt för min del.

Jo, visst litar jag på Mayafolkets urgamla visdom. Nutida uttolkares visdom hyser jag däremot inte samma förtroende för.

Mayakulturen var oerhört framgångsrik inom bland annat astronomi och matematik. Deras komplicerade tidsberäkningar torde inte ha slagit helt fel.

Men trots allt är en tidsålder på över 5 000 år ett piss i Stilla Havet jämfört med vår planets och universums totala ålder. Sannolikheten att alltsammans skulle ta slut just precis nu är så liten att den inte finns.

Indelningen i tidsåldrar var nog ett stöd för tanken snarare än förutsägelser om dramatiska händelser.

De förutsägelser som ändå gjordes grundade sig på noggranna observationer av stjärnhimlens cykler under långa tidsperioder. Avsikten var säkert inte att skapa domedagsprofetior utan att ge efterlevande möjlighet att hålla reda på var i tideräkningen de befann sig.

Men visst blev man en smula besviken över att inte kunna dokumentera världens undergång fotografiskt. En fördel med detta uppdrag vore att man inte behövde bekymra sig om säkerhetskopiering av bildmaterialet.

Lösningen är förstås Photoshop, som har makt att göra varje dag till domedag om man så önskar.

Från Orsafoto till Ludvikaskulptur

I Orsa i Dalarna händer just nu en hel del på foto- och konstfronten. Dit kan räknas att fotografen Anders Ryman, bördig från Orsa, har vunnit ett internationellt pris för sina resefoton..

Men dessutom står Orsa bildarkiv och kulturförvaltning för två spännande utgivningar med bilder som tema. Och ortens kulturhus bjuder in till en intressant konstutställning.

Det händer även mycket på andra håll i Dalarna inom området kreativt bildskapande.

Anders Ryman fick som sagt en av topplaceringarna i den internationella tävlingen Travel Photographer of the Year 2012. I kategorin People watching tog han hem titeln Highly commended. Detta för ett antal fotografier tagna under en av hans resor i projektet Livets steg.

Kalender med profiler

Fotografi och Orsa hör ihop. Genom åren har ett stort antal fotografer varit verksamma där och dokumenterat bygden. Det har bland annat resulterat i ett kommunalt bildarkiv med cirka 300 000 negativ och över 38 000 inskannade bilder för sökning på nätet.

Nyligen bloggade jag några ord om nya fotoboken När Orsa blomstrade. Nu ges även en almanacka ut med bilder av välkända Orsaansikten. Bakom porträtten står Mikael Stålberg, föreståndare för bildarkivet.

“Modern dalmålare”

Orsa kulturhus bjuder på en utställning av Lars “Huck” Hultgren. Han har kallats “en modern dalmålare” och har på senare år ofta gett sina verk i målat trä en anstrykning av folklore.

Lars “Huck” Hultgren är bosatt i Stockholm där han också är född. Det har blivit en mängd separatutställningar genom åren, både i Sverige och utomlands. Huck är representerad på Nationalmuseum och var även ledamot av Statens konstråd på 1980-talet.

Materialet är lind som han bearbetar med bland annat kniv och stämjärn och sedan målar för att ge verken liv.

Samtidskonst i Rättvik

I Rättviks konsthall kan man fram till den 17 februari ta del av konstnären Karin Granqvists målningar. Även denna konstnär är bosatt i Stockholm men har sina rötter i Norrland. Hon betecknas som en av Norrlandskonstnärerna och är mycket uppmärksammad inom svensk samtidskonst.

Textil och skulptur sammanförs i Mora

I morgon, lördag den 22 december hålls vernissage för utställningen “Hon skriker inte så mycket längre men ibland längtar hon så innerligt” i Mora kulturhus.

Konstnären är Jessica Johannesson som nyligen tog sin masterexamen i textilkonst vid Högskolan för design och konsthantverk. Hennes konst kretsar kring gestaltning av mänsklig skörhet och sårbarhet, kontroll och avsaknad av kontroll.

Till formen handlar det om skulptur sammanfört med textilt hantverk, som hon ofta bygger upp med tråd och vit färg.

Pappersskulptur m.m. i Ludvika

I mellandagarna håller föreningen Blld & Form sin mellandagsutställning i Ludvika Folkets hus. Föreningen har funnits i 35 år och utställningen arrangeras för andra året.

Bland annat visas alster av föreningens skulpturgrupp som arbetat med bland annat papper.

Som sagt, Dalarna flödar av kreativitet. En konstresa genom länet skulle ge en myriad intryck att bearbeta. Just nu känns det mycket inspirerande att vara bosatt här i hjärtat av Sverige.

Zorn utmanas på sin hemmaarena

Här kan du se en video från utställningen.

Vinterns stora utställning har startat på Zornmuseet i Mora. I Johansson vs. Zorn utmanas konstnärsikonen Anders Zorn av Peter Johansson, en konstnär som ofta har väckt både eftertanke och debatt med sina verk.

I ett av sina tidigare verk skivade han dalahästar och placerade dem i charkdisken. I en omtalad installation, Little Sweden, engagerades tre skådespelare att agera skinheads och leva semesterliv i en liten stuga. Verket visade konstnärens intryck av turistreklam för Sverige med vackra naturbilder. Detta i kontrast till det faktum att fem mord med rasistiska förtecken inträffat i detta land samma vår som verket visades.

Peter Johansson uppmärksammar ofta den mentalitet som fortfarande stundtals ger sig tillkänna i bland annat Dalarna. Ett nationalromantiskt hyllande av traditionen, ett fasthållande vid tryggheten i det invanda och etablerade som samtidigt utestänger nya initiativ och tankegångar.

Ibland har han speglat det i humoristiska kreationer, som reklamkampanjen för kurbitsmålade kalsonger. Men har också chockerat genom att blanda folkdräktsmönster med kläder och attribut förknippade med nazism.

Mycket talar alltså för att Johansson vs. Zorn kan vara den mest utmanande och överraskande utställning som någonsin visats på Zornmuseet.

Sex rum på våning två har fyllts med måleri och skulptur där den ilsket dalahäströda färgen dominerar, bland annat i inramningarna av Zorns verk som presenteras bredvid hans egna.

Peter Johansson växte upp i Transtrand. Hans far var kyrkomålare men hade inte möjlighet att försörja sig helt på detta. Far och son besökte ofta Zornmuseet för att ta del av Zorns verk och framgångsrika liv. En sorts bitterhet infann sig och museibesöken avslutades därför med besök i Mora kyrka där fadern sökte tröst.

Med utställningens tema söker Johansson upprätta faderns och familjens heder.

Jag hoppas förstås få tillfälle att besöka utställningen och lämna en mer utförlig redogörelse därifrån så småningom.

Nya fotoböcker från Dalarna och riket

Två nya fotoböcker bjuder på dokumentära och historiska bilder från Malungsfors respektive Orsa. Dessutom släpps ett praktverk på engelska med 52 av efterkrigstidens mest betydelsefulla svenska fotografer.

Berit Djuse är fotografen bakom “Folk och fä i Fors” där 34 Malungsforsbor har porträtterats med analog kamera och svartvit film. Materialet har tillkommit under åtta års tid.

Orsa bildarkiv förfogar över en fantastisk bildskatt. En liten del av den kan man betrakta i den nya boken “När Orsa blomstrade”. Tiden det handlar om sträcker sig från slutet av andra världskriget fram till 1970-talet.

Slutligen har Art & Theory Publishing släppt “Contemporary Swedish Photography”. En sammanfattning av svensk fotografi från mästaren Christer Strömholm och framåt. Med 52 fotografer representerade vill författarna visa bredden i svensk fotografi.

I boken beskrivs även hur den svenska fotografin har utvecklats under dessa år. Hur fotografin blev en etablerad konstform och hur gränserna mellan olika fotografiska genrer blivit mer flytande.

Bra julklappsböcker, kantänka. Och ingen baktanke med detta.

Det var en gång en fot (Del 8)

Vistelsen på avd. 70, Mora lasarett är över för den här gången. Nu blir det fortsatt protesträning hemma. Schemat tillåter för tillfället max en halvtimmes gång per gång. Tiden utökas gradvis för att vänja den tunna huden på benstumpen vid den konstgjorda tillsatsen.

Dagen efter utskrivning bar det av till Uppsala Akademiska sjukhus för avslutande behandling mot avstötningen. Ett dygn med Privigen i dropp. Nu gäller enligt läkarna att ha is i magen med bukspottkörtelns (eventuella) läkning.

Från transplantationen i maj 2011 till augusti 2012 behövde jag inte ta en droppe insulin. Blodsockret steg aldrig över 6. Nu är det 4-5 sprutor om dagen och ständiga blodsockertester som gäller igen. Man är tillbaka i vardagen efter en tids semester i paradiset.

Men, som sagt, det finns en chans att den nya bukspottkörtel jag fick 2011 ska läka efter att ha varit angripen av mina egna krigarceller.

Något spår av denna armé fanns inte längre kvar då det undersöktes på Akademiska. Nu återstår bara att vänta och hoppas. Ett liv utan diabeteskrångel skulle frigöra mycket tid till viktigare göromål.

Bygga internationell trafik

Alla som publicerar något på nätet är beroende av trafik. Det spelar ingen roll hur fantastisk webbsida eller blogg man har snickrat ihop - utan besökare så finns den inte.

För tillfället satsar jag på att bygga trafik till mina webbprojekt med hjälp av trafikutbyten. Min strategi grundar sig på en enkel (gratis) webbsida som tipsar om flera olika internationella utbyten - i nuläget över 30 st.

Här hittar du min nya sida Eight Years Of Surfing - om att bygga internationell webbtrafik.

Målet är att värva medlemmar till sajterna på listan och därmed få en viss procentandel av den trafik de genererar med varje utbyte. Kampanjen Eight Years Of Surfing visar jag på samma trafikutbyten.

Det smartaste sättet att använda trafikutbyten är att bygga upp ett kontinuerligt trafikflöde först - innan man börjar visa den sida man ska marknadsföra.

Fördelen med detta är att grovjobbet redan är avklarat när du startar din kampanj. Visst är det tids- och tålamodskrävande men det kommer garanterat att löna sig. Dessutom får du en massiv kampanj helt gratis.

Så om du siktar på att låta nätet bidra till din ekonomiska försörjning bör du bygga trafik innan du börjar bygga din webbplats. Utan omfattande trafik kommer inget “program” att fungera, hur fantastiskt och oemotståndligt det än tycks vara.

Låt mig även tipsa om vår undersida Fler besökare här på bloggen. Där hittar du även tips om svenska och skandinaviska trafiikutbyten. Lycka till!

P.S.

Denna morgon blir det avfärd till Uppsala Akademiska Sjukhus. Jag blir inlagd i åtminstone några dagar för ytterligare behandling av avstötningen. Därför blir det ett kortare uppehåll här på Visuell Inspiration tills jag återkommer.

Moratips

I mitt orörliga tillstånd vore ett mirakel ytterst välkommet för att komma ut och inspireras. Inte minst på Mora kulturhus råder full aktivitet i juletid med bland annat barnporträtt i bildspel och julsalong.

Julsalongenen fortsätter fram till mitten av månaden. Det är som vanligt medlemmar i Mora kulturcentrum som står för konsten. Ett 50-tal konstnärer visar bland annat fotografi, naturmotiv, stilleben och keramik.

Röda rummet är ett nytt inslag i årets julsalong. Vid en tidigare utställning byggdes ett rum i rummet. Det har nu fyllts med konstverk som domineras av röda färgtoner.

På Hyllan visas barnporträtt från 1900-1950 av fotograferna Hans Back, Karl Lärka, Anders Melin, Sam Lawson och Wille Persson. De sammanlagt 73 porträtten har tagits fram ur Mora bygdearkivs samlingar.

Sommarminne 2012:3

Delar med mig av ännu ett minne från sommaren 2012. Platsen är fäbodstugan i Fudalen, aktörerna min far Per-Erik och fyrbente vän Hobbe.

Stugan är förknippad med många minnen. Den var centrum för åtskilliga sommaraktiviteter under min uppväxt på 1970- och 80-talet. Nu för tiden besöker jag bara fäboden sporadiskt, men atmosfären, doften och tystnaden är fortfarande som jag minns den från barndomen. Fudalen ligger bara några kilometer från Nusnäs där jag är bosatt.

Sommarminne 2012:2

Det gyllene förmådde vid någon enstaka gyllene timme tränga igenom det tunga molntäcket och sprida varma färgfläckar över blågråa skyar.

Bygatan i Färnäs, på hemväg från sen middag på värdshuset Moraklockan i augusti.

Vem dokumenterar vardagen?

Önskar att jag kunde besöka Leksands kulturhus och den utställning med vardagsbilder som visas där fram till den 13 januari. Under titeln “Fånga vardagen - glimtar från vardagen i Leksand” ställs bilder ut av fyra lokalredaktörer och en byfotograf som var verksam i Djura.

De redaktörer som bidrar med bilder är Mats Rönnblad och Eva Högkvist på Dala-Demokraten, Annki Hällberg på Falu-Kuriren och Charlotte Lautmann, Leksands församling. Bilderna från Djura är tagna mellan 1900 och 1950 av Hans Per Persson.

Till Dala-Demokraten säger samordnaren och idégivaren till utställningen Jovica Marceta att det inte längre finns många fotografer som arbetar med att dokumentera vardagen. De som gör det är möjligen ett fåtal entusiaster, och som sagt de som har det som yrke - journalisterna. Därav valet av utställare.

Trots detta är idag de flesta människor ägare till fantastiska tekniska verktyg klippta och skurna för att dokumentera vardagen. Varje mobiltelefon är perfekt för att medföras överallt. De kan både ta stillbilder och filma med allt högre teknisk kvalitet.

Själv upplever jag att resultatet av den digitala revolutionen har blivit ett enormt bildflöde helt utan systematik. Hur många amatör- och hobbyfotografer bryr sig om att sortera in sin bildkörd i ett sammanhang och dokumentera dess innehåll?

Och hur många bevarar sina bilder i hållbart skick? Hårddiskar och de flesta andra lagringsmedia är färskvara och majoriteten av digitala bilder blir aldrig utskrivna på hållbart papper.

Den gigantiska bildskatt som produceras idag kommer alltså sannolikt att gå förlorad innan den uppnår historiskt värde.

Men det är inte tekniken i sig som stoppar oss, utan snarare oviljan att ägna sig åt systematisk fotografisk dokumentation i vardagen. Vi skulle kunna vara betydligt fler som bidrar till att bevara bilden av vår samtid. Bilderna behöver inte vara fotografiskt fulländade. Deras värde utgörs av innehållet - motivet.

En familj har ett liv även mellan födelsedagar, högtider och semestrar. Vardagslivets förutsättningar ändras snabbt över tiden och spontana vardagsbilder kan innehålla mycket värdefull information om 10, 25 eller 100 år.

Syftet med utställningen i Leksand är att öka intresset för samhällsdokumentation i vår egen tid. Det är en viktig uppgift och säkert en mycket sevärd utställning. Jag hoppas som sagt få tillräckligt med rörlighet och tid utanför sjukhuset för att besöka Leksand och ta del av den.

Det finns åtskilligt mer att säga om vardagsdokumentation och dokumentärfoto. Vi återkommer till ämnet.

Mentalt insnöad

I fängelse sitter man inne, på sjukhus ligger man inne. Själv ligger jag inne men sitter mest. Sitter och jobbar med nyhetstexter till Mora-TV, visuell inspiration och mina olika webbprojekt.

Utan laptop hade sjukhusvistelsen trasat sönder mina nerver. Visserligen är det protestränning 2-3 gånger dagligen men tiden däremellan spenderas sittande på sjukhussalen.

Genom fönstret här på våning 7 ser jag snötäckta granar. Trots snöfall och kyla vore det välgörande att få göra en liten utflykt med kameran istället för att sitta här och uggla vid datorn.

I min fotomapp ser jag att bildskörden närmast avstannade i augusti. Därefter har det varit flera långa sjukhusvistelser efter varandra och knappt någon tid alls för att vara ute och se sig omkring, med eller utan kamera (men kameran är alltid med). Det är psykiskt påfrestande. Man blir mentalt insnöad, oavsett väder.

Som tur är åker jag hem på helgpermis imorgon och hoppas då få lite tid över för en utfärd. Och hoppas att elrullen tar sig fram hjälpligt i snön.

Torsdag nästa vecka går färden till Uppsala Akademiska sjukhus för ytterligare ett dygns medicinering mot avstötningen. Det blir minst ett dygns vistelse där men ingen vet hur länge jag blir kvar. Sist blev det en hel vecka och sedan ytterligare en veckas eftervård på Mora lasarett.

Det som ska göras ska alltså göras nu. Jag satsar aldrig en krona på en häst som heter Morgondagen.

Canon EOS 6D

Nu har jag blivit utsatt för frestelse igen. Denna gång av Canons nya fullformatare EOS 6D som ska finnas i butik från och med denna månad.

Tidigare var jag inne på att skaffa någon form av bridgekamera i väntan på att få råd med en mer avancerad modell. Den idén är numera övergiven.

En pålitlig arbetsmaskin i mellanprisklass lockar mig nu betydligt mer. Och då får det bli Canon för att kunna använda de objektiv jag redan har.

Vad som frestar mig mest med Canon EOS 6D? Först och främst är denna nykomling en fullformatskamera med en sensor på 20,2 megapixel. Fullformat ger inte bara ökad kvalitet och detaljåtergivning i stillbilderna. Videokvaliteten bör dessutom kunna jämföras med biofilmskänsla.

Men för att återgå till stillbild så tycks autofokustekniken i 6D vara på topp. Canon påstår att det nya 11 punkters AF-systemet ger det bästa resultatet hittills. Systemet ska dessutom kunna fokusera i mycket begränsat ljus, ner till EV 3 (ungefär månljus).

Där har vi de viktigaste anledningarna till att jag nu sneglar på 6D. Givetvis är kameran fullmatad med extrafunktioner jag troligen aldrig kommer att använda, men det gäller å andra sidan för de flesta nya kameramodeller idag. Det är bildkvaliteten som kostar, inte finesserna.

GPS-funktionen? Inte intressant för mig. Jag orkar själv mata in platsinformationen under Arkiv -> Dokumentinfo i Photoshop.

Clear View-skärm (Alla dessa sexiga namn som egentligen inte betyder något) på tre tum? OK, säkert bra för min dåliga syn med förstärkt antireflexbehandling. Men jag föredrar att använda den optiska sökaren vid stillbildsfoto.

HDR-läge där kamera själv kombinerar upp till nio exponeringar. OK, testar det, men vill helst jobba med det själv i efterbehandlingen för att få full kontroll över finliret.

Elektroniskt vattenpass i sökaren? Ja tack, det kommer att användas flitigt av mig, troligen varje gång.

Priset? 27 500 kr tillsammans med ett EF 24-105 mm f/4 L IS USM objektiv. Inte överdrivet högt för den kvaliteten, men en investering i den storleksordningen tål förstås att funderas på ett tag till.

Det var en gång en fot (Del 7)

Kampen för att bli rörlig igen fortsätter. Mina drömmar utspelar sig i en paradisisk framtid med besvärsfria fotopromenader i väglös skog och mark eller i någon av Europas storstäder.

På måndag var jag åter på sjukhuset efter helgpermis. Osäkerhet rådde om jag skulle få vara kvar eller skickas hem igen. Men det blev fortsatt sjukhusvistelse och träning med protesen.

Med andra ord såg såret betydligt bättre ut, så gott som läkt. Motsvarande sår på kvarvarande fot hade tagit minst ett halvår på sig att läka. Här var det läkt på två dagar. Efter 40 års diabetes är det en viss skillnad på läkeprocessen i fotnivå och jäms med knäet där benet är amputerat.

Och efter att ha konstaterat detta så märker jag att ett gammalt sår har spruckit upp på nytt. Det är beläget på främre delen av den fot jag har kvar, värsta tänkbara placering.

Med andra ord kanske rubriken så småningom måste ändras till “Det var en gång två fötter”. Vir fåm fäl sjå (vi får väl se)

Landstinget bannade mina bilder

OK, rubriken är skruvad, men har ändå en viss sanningsbakgrund. Så här ligger det till:

Jag är för närvarande inskriven på avdelning 70, Mora lasarett för protesträning. Med mig har jag min laptop vars trådlösa Internetanslutning har slutat att fungera. Därför är jag hänvisad till Landstinget Dalarnas patientnätverk.

Till att börja med vill jag ge detta landsting en stor eloge för att de tillhandahåller nätverket. För mig personligen är denna service till stor nytta och detsamma gäller säkert för många andra patienter.

Men saken är den att det handlar om ett trådlöst nätverk och ett sådant är som bekant utsatt för säkerhetsrisker. För att bemöta detta har nätverket en tämligen restriktiv policy för vilka webbplatser som får besökas av användarna.

Till de sajter som bannats hör de webbtjänster jag använder för att publicera mina bilder och filmer till visuell inspiration.

Därför blir det tyvärr bildlöst här på bloggen ett tag framöver. Hoppas du som läsare har överseende med detta. Jag återkommer med betydligt fler bildinlägg när jag blir utskriven. Promise.

Sommarminnen 2012:1

Solnedgång över Siljan mellan träden vid Gasängsvägen nära ångbåtsbryggan i Nusnäs.

Banalt och tråkigt motivval? Ja. Men å andra sidan gavs det inte många tillfällen att fota solnedgångar under den blöta och gråmulna sommaren 2012.

Ja, vid närmare eftertanke blev det nog inte mer än ett sådant tillfälle…

Fler sommarminnen kommer så småningom. Med rätt fördelning räcker de hela vintern.

Konst Foto Bild har gått i graven - Leve visuell inspiration!

För drygt ett år sedan började jag snickra på en ny portal med inriktning på fotografi och bildkonst. Arbetsnamnet var Konst Foto Bild. Nu har jag beslutat lägga ner det projektet för att istället satsa helhjärtat på visuell inspiration.

På Konst Foto Bild samlade jag tusentals länkar till konst- och fotosidor, konstnärer, fotografer m.m. Nu vidtar det omfattande arbetet med att överföra alla dessa länkar till undersidor här på bloggen och sortera dem efter bästa förmåga.

Det kommer förstås att ta sin lilla tid, men något gång under året kommer det att finnas tusentals länktips för bildskapare här på bloggen.

Nu har jag förresten lyckats återskapa blogglistan i vänsterspalten hjälpligt. Kolla gärna där om du söker inspiration och idéer.

Sånt som händer i december

Mitt i den grå vädermassan rör det på sig i mången vrå.

• Noterar med glädje att tidskriften Digitalfoto har börjat uppmärksamma filmning och videoredigering i lite större utsträckning. Annars är det svårt att hitta bra tekniska tips om rörlig bild i dagens gigantiska utbud av fotomagasin. I novembernumret fanns både en grundläggande artikel om hur man filmar HD-video och hur man redigerar video i Adobe Premiere Elements.
  
  Här kan du läsa tidigare inlägg om fototidskrifter på visuell inspiration.
• Håkan Olsén år en reklam- och dokumentärfotograf verksam i Falun som även ger fotokurser. Nyligen släppte han Äldreboken i samarbete med Jan Bornestig. Boken förmedlar en lite mer positiv bild av äldrevården och äldres möjligheter än vad vi kanske är vana att se. Bilderna har Håkan tagit i bland annat Mora, Malung, Torsåker och Stockholm. Här kan du ladda ner en försmak av bokens innehåll. Kanske en passande julklapp till föräldrarna?
• En fotoutställning hemmavid. Hoppas kunna ta mig in till Mora kulturhus som i dagarna visar en utställning med fotografier av Gunnel Johansson. Bilderna ingår i ett projektarbete där hon tillbringat tid tillsammans med de sju männen i pappersgruppen på Mora lasarett och visar på de funktionshindrades arbetsglädje.
  
  Pappersgruppen samlar in kartonger och papper på lasarettets avdelningar och fraktar det till en paketeringsmaskin. Det finns även en bok utgiven med samma bilder som i utställningen. Boken har bekostats av Länskonst Dalarna.
• Mer konst från Dalarna. På konstsalongen i Dalarnas museum i Falun hänger fram till den 5 december 213 verk av 88 Dalakonstnärer. Det är ett större urval än vad som presenterats på höstsalongen på flera år. Skynda dig dit!

Det var en gång en fot (del 6)

Bakslag. Efter protesträning i tre dagar uppstod ett rejält skavsår på benstumpen. Protes av gäller tills det läker, vilket i mitt fall kan ta en månad eller mer. Fyrtio års diabetes går inte spårlöst förbi.

Permission från sjukhuset över helgen och en hel hög med jobb att göra klart. Det är märkligt hur svårt det är att koncentrera sig på jobb i en sjukhussal. Orken sinar. Det är som om man blir sjukare bara av att vistas där. Man kanske kan kalla det psykosomatisk sjukhussjuka.

Den bästa platsen att jobba på är hemma vid mitt eget skrivbord. Där råder oftast full koncentration och för närvarande inga störningsmoment. TV:n är trasig så den utgör ingen frestelse och hunden är numera bosatt hos grannen.

Främst gäller att uppdatera nyhetsportalen på Mora-TVs webbplats. Det är något av min huvuduppgift just nu. Men jag tänkte även hinna sortera bland bilder och filmklipp för att förhoppningsvis hinna publicera något av det här så småningom.

Vädret lockar inte till några utflykter i omgivningarna. Det kommer troligen att bli en skral bildskörd den här vintern. Idag råder iskall snålblåst och snöyra. Så nära det går att komma snöstorm utan att uppfylla ordets korrekta definition.

För dig som vill ha fler besökare m.m.

visuell inspiration är under utbyggnad. Som varje sajt med självaktning har vi nu kompletterat med en sida om hur man får fler besökare till sin blogg eller hemsida. Det där med att tjäna pengar ger vi oss i dagsläget inte in på. Hur du ska bli rik får du klura ut själv.

Vår nya sida om hur du marknadsför dig på webben hittar du här eller genom att klicka på länken “Fler besökare” i menyraden ovan. Där beskrivs bland annat de metoder jag använder för att skapa ett trafikflöde till visuell inspiration.

Nu finns dessutom ett FAQ om visuell inspiration där jag försöker svara på några grundläggande frågor om bloggen (på svenska borde det egentligen heta OSF - Ofta Ställda Frågor).

Nästa fas i utbyggnaden blir att skapa länklistor inom foto, film och konst.

Att övergå från stillbildsfoto till film

Har nyligen ägnat några veckor åt att gå igenom boken Filma HD-video med digital systemkamera (DSLR) av Helmut Kraus och Uwe Steinmüller. Den visade sig vara en bra introduktion till de rörliga bildernas värld för en gammal stillbildsnörd som undertecknad.

Fram till helt nyligen har jag knappt använt videofunktionen på mina digitalkameror. Film har varit en annan värld som jag inte vågat - eller hunnit - glänta på dörren till.

Vändningen kom med praktikplatsen på Mora-TV. Då vaknade intresset för moderna systemkamerors möjlighet att lägga ytterligare en dimension till slutprodukten. Till min glädje fanns det alltså en bok som vänder sig till stillbildsfotografer med ambitionen att börja filma.

Kraus och Steinmüller skriver ur ett nybörjarperspektiv. Samtidigt gör de flera intressanta tekniska djupdykningar som säkert kan intressera mer avancerade utövare. Ett helt kapitel beskriver de viktiga skillnaderna mellan foto och film. Det ges även gott om förslag på hur man bäst kombinerar dessa två.

Den tid sägs vara förbi när man tvingades släpa med sig två utrustningsväskor. Numera klarar DSLR-kamerorna båda uppgifterna galant. I boken visas att en DSLR främst är byggd för vanlig fotografering men ändå kan ge ett tekniskt bättre resultat än en renodlad videokamera. Det är främst tack vare den större sensorn. En fullformatare kan producera video med biofilmskänsla.

Det enda problemet är att kamerans inbyggda mikrofon inte håller måttet. Suverän bildkvalitet kan uppnås, men ljudet blir knappast ens acceptabelt. Man klarar sig inte med mindre än en högkvalitativ extern mick och där börjar kostnaderna dra iväg.

Det vanliga fotostativet måste kompletteras med en filmvariant som kan tilta och panorera. Vill eller kan man inte kånka runt på ett stativ så klarar man knappast att hålla kameran stilla utan någon form av axelrigg eller gliderack.

Speciella tillsatser för att fokusera manuellt under pågående filmning är också av nöden. Ingen autofokus i världen kan utföra sitt jobb under filmning utan ryckiga rörelser och störande ljud. Kort sagt, det slutar ändå med en extra, fullpackad väska.

Så om man vill satsa lika seriöst på både foto och video får man inte vara barskrapad. Av plånboksskäl väljer jag att skynda långsamt men ser förstås fram emot att lära mig mer.

Det var en gång en fot (Del 5)

Det har nu gått över fem månader sedan amputationen. Idag har jag tagit mitt livs första steg på en protes. Sitter nu på Mora lasarett där jag är inskriven för protesträning under några dagar.

Det gick förvånansvärt smidigt att resa sig och gå efter att ha suttit i rullstol i nästan ett halvår. Protesen kändes stadig och rätt anpassad i längd.

Nu gäller att vänja sig vid den konstgjorda kroppsdelen, successivt för att undvika skavsår. Idag får den sitta på i omkring en timme. Från i morgon förlängs tiden stegvis för att till sist sträcka sig över hela dagen.

Planerade att tömma spargrisen och köpa ny kamera när protesen satt på plats, men det får nog anstå till våren.. Canons nya fullformatare 6D som släpps i december är en stark frestelse. Men det kommer säkert fler.

“Perfekt” liv hämmar kreativiteten

Utanför mitt fönster råder vinterkyla och mörker. Här inne i den bekväma stugvärmen sitter jag vid datorn och summerar de senaste årens händelser i mitt liv. Transplantation, ny njure och bukspottkörtel, euforisk lycka, ett nytt liv, underbensamputation, lång väntan på protes, avstötning, tillbaka på ruta ett, återhämtning…

Njuren klarade sig hyfsat. Bukspottkörteln blev skadad. Efter att ha varit ex-diabetiker i ett och ett halvt år så tar jag insulin och mäter blodsocker igen. Det är inte samma tröstlösa krångel som före transplantationen, men att sköta det tar sin tid.

Och det är just tiden som är problemet. När man som jag har ett stort behov av kreativt skapande så är sjukdom en stor tidstjuv. Eget skapande och personlig utveckling skjuts på en osäker framtid där man kanske är friskare, orkar mer och inte behöver ligga på sjukhus i månader.

Men å andra sidan är det kampen för att få skapa som håller mig vid liv. Jag kan aldrig ta för givet att jag kan ägna morgondagen åt kreativitet. Alltså kan jag aldrig slösa bort den tid jag nådeligen tilldelats. Det är otänkbart på grund av, eller snarare tack vare, min livssituation.

Ett “perfekt” liv med strålande hälsa och materiell rikedom skulle bara förslöa mig och hämma kreativiteten. M a o kan jag inte klaga. Allt verkar vara uttänkt till det bästa.

Välkommen Till Nya VISUELL INSPIRATION

Från och med nu byter FOTO Inspiration namn till VISUELL INSPIRATION. Med namnbytet vill jag markera en ambition att blogga mer aktivt med ett bredare innehåll. Självklart kommer tonvikten även i fortsättningen att vara kreativt bildskapande. Vi ber dig även notera att vi samtidigt ändrar bloggens webbadress till http://visuellinspiration.blogspot.se/

Den här bloggen tog sina första stapplande steg år 2008. Den hade då som nu karaktären av en personlig fotoblogg. Med tiden kom det även att handla om andra bildkonstformer, med rapporter från konst- och fotoutställningar.

På hösten 2009 flyttade jag från Göteborg tillbaka till Dalarna där jag är född och uppväxt. Bloggen, som då bar namnet FOTO Inspiration, tog jag med mig. Bloggtakten var stundtals regelbunden, stundtals vilande. Under de år som följde gick FOTO Inspiration oftast på sparlåga beroende på täta och långa sjukhusvistelser.

Detta år, 2012, började jag även blogga en del om film. Ett trevande startförsök att skriva filmrecensioner gjordes. Meningen var att det även skulle handla en del om filmning och videoredigering. Det senare blev aktuellt när jag fick en praktikplats på Mora-TV, den nya lokala TV-kanalen i Mora.

Foto, konst, film och videoteknik, samt ett och annat personligt dagboksinlägg. Bloggens ämnesutbud har breddats sedan starten. Och därför tyckte jag nu det kändes rätt att ändra bloggens namn för att bättre spegla bloggens inriktning.

Bilden är alltjämt den gemensamma nämnaren, liksom målsättningen att skänka läsaren inspiration till eget kreativt arbete. Och därmed får namnet VISUELL INSPIRATION alla bitar att falla på plats.

Jag hoppas nu orka öka bloggtakten något. Därmed uppstår förhoppningsvis ökat intresse för och stimulera kommunikationen på VISUELL INSPIRATION och dess Facebooksida. Jag kommer även att satsa mer målinriktat på marknadsföring och utöka bloggens sidoinnehåll med bland annat länktips inom foto, video och konst.

OBS! Viktigt om blogglistan: När jag bytte webbadress för bloggen försvann min blogglista (listan över bloggar jag läser) in i tomma intet. Därmed försvann tyvärr också länkarna till alla bloggar som det visas utdrag från i vänsterspalten. Jag försöker nu steg för steg återskapa densamma men tills vidare kommer det att se lite tomt ut i spalten. Ber om överseende med detta.

Dramatik i Strömstad

Det börjar bli ett tag sedan jag senast besökte Strömstad och träffade mina gamla kompisar Jörgensson, Gryt, Kronborg och Larsson. Här är det senaste inlägget jag skrev om Polisen i Strömstad.

De tre sista serierna i Strömstadsprojektet var Polisen som vägrade ta semester från 1988, Polisen och domarmordet från 1993 och Polisen och pyromanen från 1996.

Den serie jag minns bäst från premiärsändningen är den förstnämnda. Speciellt Evald Larssons bravader på och mellan båtarna vid uppdrag i gästhamnen har etsat sig fast i minnet. Samt förstås dennes benägenhet att alltid råka in i kvinnoaffärer såväl i som utanför tjänsten.

Jo, visst är det en hel del fars, men i varje fall betydligt mer roande än Martin Becks påstridige och påstrukne granne.

Här inleds historien med att polischef Gustav Jörgensson träningskastar med flugspöt på gatan utanför sitt hem. Han planerar en stärkande fiskesemester i Norge, men givetvis omkullkastas planerna av ett mord. Ett äldre par på söndagsutflykt till en idyllisk skärgårdsö hittar en död flicka liggande naken mellan klipporna.

Polisen får problem med att identifiera flickan bland tusentals turister. Enligt läkaren har hon dödats med minimalt våld, av någon med kunskaper i anatomi. Därför börjar Jörgensson i yttersta hemlighet undersöka alla manliga poliser i Strömstad.

Snart visar det sig att man har att göra med en seriemördare. Ännu en flicka hittas mördad och otåligheten sprider sig, både på polisstationen och bland stadens företag när turisterna flyr semesterparadiset.

Att polisman Larsson blir hjälten i dramat behöver väl knappast sägas. Denna gång tack vare ett brådskande toalettbesök.

I den fjärde Strömstadsserien, Polisen och domarmordet, utgörs mordoffret av lagmannen Ambjörn Kvintus. Här finns en hel uppsjö av misstänkta att välja på då Kvintus härskat med järnhand i 30 år och gjort sig till ovän med åtskilliga.

Här börjar serierna kännas lätt avmätta efter att ha varit tittarsuccé i närmare ett decennium. Känslan från de tidigare serierna vill inte riktigt infinna sig. Men det kompenseras mer än väl av den femte och sista serien, Polisen och pyromanen som premiärsändes tre år senare.

Det är mer action än vanligt. Speciellt avslutningsscenerna är snäppet mer nervkittlande med en dramatisk mordbrand där Kronborg närapå får sätta livet till. (Och vem blir hjälte om inte Larsson?)

Handlingen kort och gott: En pyroman har antänt flera avsides belägna fritidshus i Strömstadstrakten. Strax därpå mördas kommunalrådet och liket hittas i ett förrådsskåp i stadshuset. Polisen börjar till sist misstänka att det finns ett samband.

Därmed lämnar jag Strömstad tills vidare. Den här DVD-boxen kan jag varmt rekommendera. Det är mycket av både spänning, stämning och skratt för ett par hundralappar. Dessutom är Polisen i Strömstad en klassiker som en gång tillhörde våra mest folkkära TV-serier.

Lite mer drömskt i vägkanten

Kunde inte låta bli att skapa ytterligare en manipulation med hjälp av den gama mörkrumstekniken i digitaliserad form. Ska här även passa på att beskriva mer i detalj hur man går tillväga

Den drömska effekten är här inte lika uppenbar som i den förra bilden. Bilden är tagen på samma plats och vid ungefär samma tidpunkt som den med damen och hunden, men här har jag istället vänt kameran mot vägkanten och dess vegetation i starkt motljus.

Direkt efter att ha öppnat bilden skapar man en kopia av bakgrundslagret. Man väljer blandningsläget Multiplicera och sedan Filter -> Oskärpa -> Gaussisk oskärpa. Radien sätts till 10,0.

Sedan är det dags att efterlikna själva negativmontaget som görs i mörkrummet. Man väljer Bild -> Omforma -> Omforma fritt, markera Bevara proportioner och ökar Bredd till 102%, bekräftar och sätter Opacitet till 70%. Man skapar ett nytt justeringslager av typen Nivåer och väjer Lager -> Skapa urklippsmask. Det vita reglaget dras till 180. Ett nytt Nivåer-justeringslager skapas och Lager -> Skapa urklippsmask väljs. Det svarta reglaget flyttas till 60 och blandningsläget Mjukt ljus väljs.

Jag avslutade med att slå samman alla lager och öka mättnaden och ljusheten något med Nivåer.

Hundpromenad i drömmens rike

Jag ville lyfta in damen och hennes fyrbente vän i ett mer drömskt landskap med starkare färger. Drog mig till minnes en metod som ger både rikare färger, starkare kontrast och tecknar bilden i ett drömskt skimmer. Riktigt så intensivt drömmande vile jag dock inte ha det utan minskade det mesta med opacitetsreglaget.

Metoden är egentligen hämtad direkt från mörkrummet och översatt till digital teknik. När forntidens analoga fotografer ville få fram en diffus och drömsk effekt använde de en teknik med två exponeringar av samma motiv. Den första togs med bländare 22 för att göra skärpedjupet så stort som möjligt. Exponering två togs med objektivets största bländare.

Därefter monterade man samman de båda bilderna i mörkrummet för att få fram ett diffust skimmer som gjorde bilden till en drömsyn.

I det digitala mörkrummet kan man skapa en kopia av bakgrundslagret och göra den en smula oskarp med Gaussisk oskärpa och förstora den 2-3% med Omforma fritt.

Blandningsläget sätter man till Multiplicera och gör därmed bilden ljusare med kraftigare färger. Sedan gör man den andra bilden en smula mörkare med blandningsläget Raster och lägger slutligen på ett lager i Mjukt ljus. Eftersom samtliga effekter ligger i olika lager kan man bestämma exakt hur de ska samverka genom att ändra opaciteten.

Det var en gång en fot (Del 4)

Under resten av augusti förbättrades läget med det nya såret stegvis och utvecklades aldrig till något nytt amputatiionshot. Men tro för den skull inte att tillvaron skulle bli problemfri.

En måndag i slutet av månaden kallades jag till njurmottagningen på Mora lasarett för läkarbesök. När jag rullat hem igen hann jag inte ens börja jobba förrän en sköterska ringde och meddelar att mina njurvärden var på tok för höga.

Kreatinin hade ökat från cirka 80 till 124. Läkaren hade beslutat att omedelbart skicka mig till Uppsala Akademiska sjukhus. Det var bara att ringa taxi och packa det jag behövde.

Lyckligtvis hann jag få med mig datorn och jobbpapperen. Vistelsen i Uppsala skulle nämligen visa sig dra ut ordentligt på tiden. Några dagar skulle komma att bli några månader.

Först genomfördes biopsiundersökning av transplantatet. Läkaren lokalbedövade alltså huden och stack in en spruta i organet varvid provvätska sögs upp för att analyseras. Efteråt var det sängläge i fyra timmar som gällde på grund av blödningsrisken. Att tvingas till viloläge är den mest stressande tortyr jag kan tänka mig.

Biopsin visade på en mindre avstötning. Immunförsvaret hade alltså vaknat och skickat ner en förtrupp till njuren som de betraktar som en främmande inkräktare. Immunförsvar är bra att ha, men tyvärr lider det av främlingsfientlighet, även mot nyttiga invandrare.

Första steget i behandlingen var en rejäl dos cortison intravenöst. Det tog några dagar i anspråk och gav rejält förhöjt blodsocker men stoppade dessvärre inte avstötningen. Istället sattes en betydligt starkare medicin baserad på donatorspecifika antikroppar in.

Vid första dosen fick jag en häftig reaktion, ont överallt och fruktansvärd frossa. Därefter var reaktionerna mindre dramatiska. Efter några dagar konstaterades att kreatininet hade sjunkit. Blodsockervärdena var fortfarande för höga men läkningen av bukspottkörteln är inte momentan och skulle förhoppningsvis fortsätta även efter medicineringen.

Far och Berit kom på besök flera gånger under min vistelse i Uppsala. Varje gång hade de med sig en bunt tidningar och andra lokala publikationer jag kunde gå igenom för att hitta uppslag och idéer till Mora-TV. Det är en välsignelse att kunna ta med sig jobbet. Dessutom laddade jag ner ett gratisprogram för filmredigering, något att träna upp min yrkesskicklighet med för framtiden.

Avstötningen visade sig dessvärre vara av mindre godartad form än man trodde från början. Ännu efter ett par veckor var njure och bukspottkörtel hårt angripna och fordrade nya starkare mediciner. Mitt tillstånd väckte många tankar och funderingar. Skulle jag orka fortsätta med alla mina projekt och med mitt nya jobb om det blev återgång till dialys och insulinbehandling?

Blodsockervärdena var fortsatt höga, vilket tydde på att bukspottkörteln fortfarande var angripen av mitt immunförsvar. Insulinbehandling var redan ett faktum. Snart blev jag tvungen att börja fasta med näringsdropp för att organet skulle få vila och återhämta sig. Fastan utsträcktes i flera veckors tid och var mycket jobbig. Jag tror att jag aldrig tidigare har varit lika hungrig.

Kreatininet, njurvärdet förbättrades och började närma sig normala värden. Men värdena för bukspottkörteln och det höga blodsockret stod och stampade på samma nivå.

Fortsättning följer…

Det var en gång en fot (Del 3)

Dessa rader skrivs på Uppsala Akademiska sjukhus. Att jag skulle hamna här och vistas här i över en månad kom som en fullständig chock för mig. I slutet av augusti besökte jag njurmottagningen på Mora lasarett för en vanlig rutinkontroll. Det visade sig att njurvärdena plötsligt var för höga och jag blev omedelbart kallad till Uppsala.

Senare delen av augusti månad kändes som att plötsligt hamna mitt i en storm efter en lång tid av bedrägligt lugn. Först blev min älskade fyrbente vän Hobbe anfallen och illa biten av en schäfertik.

Orsaken känner förmodligen bara schäfern till, men hundar har ju sina rangstrider. Schäfrar är vana att vara herren (i det här fallet frun) på täppan och Hobbe har betydligt
större självförtroende än sin ringa lekamen. Dessutom är han kastrerad och ger därmed kanske ”fel” doft till det motsatta könet.

Som tur är finns min mycket hundkunniga granne
Ewa till hands. Hon skjutsar Hobbe till veterinärstationen i Mora. Där rekommenderar distriktsveterinären vidare transport till Djursjukhuset i Falun. Bukhålan kan i värsta fall ha
skadats av ett djupt bett på ena sidan. Dagen därpå opereras Hobbe.

Lyckligtvis avlöper det mycket väl. Hobbe har inga inre skador. Han förses med dräneringsrör på såren och plastkrage runt halsen för att inte kunna slicka såren och får komma hem igen.

Ewa tog hand om honom i några dagar då jag i mitt handikappade tillstånd inte kunde hindra honom från att hoppa upp i sängar och dylikt. Det fick han inte göra för att inte anstränga sin skadade kropp i onödan. Som tur är finns bra smärtmediciner även för vovvar. Hobbe var visserligen lite tröttare än vanligt av alla upplevelser och droger men tycktes i övrigt må fint och visade tydligt sin glädje över att vara hemma hos oss igen.

Historien om benstumpen fortsatte i ungefär samma hjulspår under augusti. I mitten av månaden blev jag kallad till ortopedtekniska och fick en “silikonsocka” att fästas runt stumpen för att ta bort det mesta möjliga av svullnaden innan måtten tas för protesen. Därefter har jag att se fram emot ännu en lång väntetid innan jag äntligen får min protes och kan börja träna med den.

Samma eftermiddag upptäckte jag ännu ett sår även på min högra fot. På främre delen av trampdynan strax nedanför tåfästet hade en stor hudflik lossnat och därunder var det blodrött och vätskade. Jag beslöt ringa fotvården för att om möjligt få extra tid dagen därpå.

Det blev en ny omgång med dagliga färder till Mora lasarett för såromläggning…

(Fortsättning följer…)

Ungdomsdrama med blå sommarkänsla

Himlen är oskyldigt blå som kom för några år sedan är en mysig sommarskildring som utspelar sig i skärgårdsmiljö i mitten av 1970-talet.

Den har fått många lovord från en vuxen publik men jag kan svårligen tänka mig det som något annat än ett ungdomsdrama. Ett ganska typiskt sådant dessutom, med äldre tiders sensmoral och pekpinnar som grädden på moset. Den onde åker förr eller senare dit och det gäller att inte gå hans ärenden, för då går det minsann illa för dig lille vän.

Alltså känner jag mig som tillhörande fel åldersgrupp för att förstå mig på den här filmen. Jag tillhör de gamla och oförbätterliga.

Till det positiva hör Peter Dalle som gör en mycket trovärdig rollteckning som krögare och knarkkung på Sandhamn. Bill Skaesgård gör också mycket väl ifrån sig som Martin som år 1975 flyr storstaden och en gravt alkoholiserad far för drömjobbet på Sandhamn.

Chefskrögaren Gösta (Peter Dalle) tar sig snabbt an Martin och han blir Göstas favorit. Snart får han börja hjälpa till med Göstas förehavanden utanför krogbranschen utan att förstå exakt vad han arbetar med. Steg för steg blir han en del av Sveriges största kriminalskandal, Sandhamnsligan med kopplingar till högsta ort. Samtidigt möter han sin ungdomskärlek Jenny som visar sig vara Göstas dotter och som begriper en hel del…

Som sagt, ett sedelärande ungdomsdrama är det och det går stundtals i ett tempo som är lite för rappt för att påminna om den tid det ska utspela sig i, 1970-talet. Trots Bang, A Boomerang med Svenne & Lotta på radion.

En minnesvärd utställning

Att gå på konst- eller fotoutställning skänker inspiration men också behaglig vila. År 2008-2009 inträffade en del dramatiska förändringar i mitt liv. Det var också under den perioden insikten vaknade om att jag skulle ägna resten av mitt liv åt bildskapande. Kanske är det därför jag har så starka minnen från några utställningar jag besökte då.

Sommaren och hösten 2008 visades samlingsutställningen Ljuset från Kalifornien på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Däri ingick höjdpunkterna inom det kaliforniska akvarellmåleriet i ett historiskt perspektiv mellan åren 1908 och 2008.

Det var en fantastisk mångfald av stilar, genrer och motiv som presenterades. David Hockney, Sam Francis, Robert Bechtle och Raymond Pettibon hörde till de samtida konstnärer som fanns representerade. Jag har nu roat mig med att slå upp dem alla på nätet för att på så sätt återse de mest lockande delarna av utställningen.

Totalt presenterades verk av 59 konstnärer från privata konstsamlingar såväl som museer. Till de senare hörde bland de tongivande San Francisco Museum of Modern Art och Fine Arts Museum of San Francisco.

Gemensam nämnare för alla konstverk var det speciella kaliforniska ljuset. Det är ingen slump att just akvarelltekniken kommit till så stor användning under dessa hundra år, men Ljuset från Kalifornien (Pacific Light) innehöll även prov på andra tekniker inom samtidskonsten, t ex collage.

Still going strong(er)

FOTO är Sveriges äldsta fotomagasin som fortfarande ges ut. Relanseringen vid årsskiftet blev en succé. Prenumerationerna strömmade in och tidningen fick många lovord. Nya FOTO fick större format och bilder, tjockare papper för bättre bildåtergivning, utökade sektioner med tips och tester, bildbehandlingsskola med mera.

Sommarnumret, det som enligt chefredaktör Jan Almlöf brukar kallas ”numret vi visar våra muskler med”, innehöll 32 extra sidor och hade till viss del karaktären av extra allt.  Nu har det gått några månader och tidningen har fortfarande ett strongt innehåll.

En stor del av septembernumret tillägnas den svenska legendaren Lennart Nilsson med bland annat en rejäl intervju, hans 90-årsdag till ära. Men här finns naturligtvis också som vanligt några uppslag med fotonyheter av allra bästa sort.

Det är tidningens största förtjänst att den satsar mer än andra svenska fotomagasin på att täcka in aktuell fotografi journalistiskt. Och det är också ett av huvudskälen till att jag fortsätter prenumerera på FOTO år efter år. Den är trivsam och läcker att bläddra i och innehåller även gott om intervjuer med och bilduppslag med kända och okända svenska och internationella fotografer.

Lennart Nilssons bilder är förstås sagolika att se men detta nummer innehåller även ett mycket bra referat från Moderna museets utställning av Irving Penn-bilder ur sina egna samlingar där även en ganska heltäckande biografi av den berömde fotografen ingår.

Laurent Geslins bilder av vilda djur mitt i storstaden fascinerar och lockar till egna uppleveser.

Tipsavdelningen domineras av en uttömmande artikel med 25 tips på hur man fotograferar hundar, något som säkert många fotografer därute vill lära sig mer om. Jag hade stor behållning av att läsa artikeln och fick många funderingar på hur jag ska avporträttera min egen hund.

Ralph Nykvist ger sina bästa tips om hur man tar gatubilder utan att bli tillrättavisad för att man plåtar utan att be om lov.

Fotografering med tubkikare och adapter – digiscoping – gås ingående igenom.

På bildbehandlingens område handlar det bland annat om friläggning och uttömmande om hur man skapar svartvita bilder i Photoshop och olika tredjepartsfilter. I nästa nummer blir det genomgång av hur man skriver ut perfekta svartvita kopior från sina bilder. Serien Photoshopskolan har aldrig gjort mig besviken. Den är en av de bästa nyheterna som introducerades i FOTO vid årsskiftet när magasinet fick sitt välbehövliga ansiktslyft.

Testsektionen innehåller bland annat en hel del systemkameror från de dyraste proffskamerorna (Canon EOS Mark 1D) till de billigare versionerna.

Porträtt dominerar magasin som vuxit

Tidskriften Digitalfoto har vuxit. Inte till antalet sidor men till innehållets kvalitet. Jag har läst ett tiotal nummer av tidningen sedan 2010 och upplever att det inte längre känns som en hög halvkasst översatt material i kursform. Nu ställer man gärna nästa nummer i hyllan och sparar det länge.

Det senaste numret inleds som vanligt med serien ”10 saker att testa med en gång”. Den är ganska välkänd för mig vid det här laget och innehåller ofta flera inspirerande guldklimpar.

I det här numret handlar det om att fotografera solnedgångar, färgfyllda sommarstilleben, kustlandskap, high-key porträtt, flygande fåglar, silkeslena vattenbilder med lång exponeringstid, atmosfäriska element i tidiga morgonbilder med soluppgång, bilder till sjöss, porträtt vid poolkanten och sportbilder.

Sedan är det dags för en av två yrkesverksamma fotografer att visa sina alster. Först ut är den kanadensiske “rooftoppern” Tom Ryaboi. Det är lätt att få svindel bara av att titta på hans bilder från toppen av världens skyskrapor.

Den stora sektionen om utomhusporträtt sommartid har fått rejält utrymme i detta nummer. De flesta av tipsen är enkla och grundläggande så att även en nybörjare kan hänga med från början. Längre in i temaartikeln blir det något mer komplicerat med ljussättning och externa blixtar via radiosändare. Det mesta täcks in, från att fotografera i naturligt ljus till att bemästra skärpedjupet och balansera exponeringen.

Nu kom den här sommarporträtt-specialen lite sent på säsongen men vi får väl hoppas på en (bättre) sommar nästa år med möjlighet att öva in lärdomarna. Att man hade bråttom med att baka in porträtt i innehållet har att göra med en färsk läsarundersökning där porträtt stod högt på önskelistan.

Några sidor längre fram förklaras hur läsaren Lambrecht fick chansen att ta omslagsbilden, och därefter följer den digra praktiksektionen Plåta! Med bland and annat ljussättning av landskapsbilder samt hur man rengör kameran, fotograferar ”dränkta” plastblommor, sport och action med rätt inställning av autofokus samt utomhusporträtt utan hårda skuggor. Det senare en lättversion av den nämnda temaartikeln.

Bildbehandlingssektionen handlar om att kombinera flera RAW-exponeringar, något som kan göras i Photoshops enklare lillebror Elements. I Photoshop CS och de senaste versionerna handlar det om selektiva exponeringsjusteringar. Det finns även lite text som förklarar hur man gör om man har äldre versioner eller använder Elements.

Dags sedan för numrets andra fotograf att presentera sig. Louis Montroses resebilder fångar vardagen snarare än den bild som turistbroschyrerna vill förmedla. Sektionen Heta bilder låter läsarna skicka in sina egna alster.

Tidningens guldklimp som faktiskt fick mig att köpa detta nummer utgjordes av en artikel om enkelt filmskapande med programmet Power Director version 9 som man kunde ladda ner gratis från tidningens hemsida. Nu har det visserligen kommit en ny och bättre version av nämnda programvara men den ska man enligt uppgift kunna få en ganska juste deal på.

Till testerna hörde bland annat EOS M, Canons första spegellösa, en mängd nyheter från Fujifilm, Samsung och Nikon och dessutom även Panasonic LX 7, ”lätt, snabb och perfekt formad” enligt testet.

Ett annat filmredigeringsprogram, Movie EZ HD avslutade testerna. Sist en  avdelning om sportfoto med instegsmodeller och ganska ingående jämförelser av bildkvalitet mellan de olika billiga kameramodeller som presenterades. 

Mysig miljö bygger skräckstämning

Säga vad man vill om Daniel Radcliffe, men han har betydligt fler strängar på sin lyra än Harry Potter. Här spelar han en ung advokat som beger sig ut på uppdrag i den ödsliga brittiska landsbygden för att rädda sitt anseende, inbegripet sin egen och sina barns framtid.

Det känns som om romanen som ligger till grund för The Woman In Black skulle vara skriven på 1800-talet men Susan Hill skrev den så sent som 1983. Den fick ett succéartat mottagande som pjäs i West End.

Vi möter Arthur Kipps (Daniel Radcliffe), ung änkling och advokat. Som en sista chans att rädda sin karriär blir han skickad till en enslig by på den engelska kusten. Redan här är fotografin och miljöteckningen i mästarklass och ger mången njutning. Själv satt jag som vid en varm brasa i en fjällstuga mitt i smällkalla vintern och bara drog i mig för fulla muggar av atmosfären.

I byn ska unge herr Kipps ta hand om dödsboet efter en kvinna som levt sitt liv på en ensligt belägen herrgård. Här fortsätter den gastkramande miljön att byggas upp med alla tänkbara ingredienser från den engelska landsbygden. Herrgården är tidvis helt isolerad från omvärlden genom tidvattnet. Vintervägen ut dit tillryggalagd med häst och vagn är en bild värd att resa dit för och medföra tung kameralast.

Därute i det spökiga och stökiga hör han mystiska ljud, ser föremål som rör sig och skymtar en svartklädd kvinna i trädgården. Även inne i byn händer det mystiska saker och byborna vill driva den unge advokaten på flykt som satt övernaturliga krafter i rörelse genom att lägga näsan i blöt.

The Woman In Black kan komma att betraktas som en milstolpe i skräckfilmshistorien eftersom den inte förlitar sig på plötsliga skrämseleffekter till mer än ett yttersta minimum. Sen obehagliga stämningen byggs upp med helt andra medel.

Daniel Radcliffe gör en strålande insats i denna sin första huvudroll efter Harry Potter. Jag är glad att jag faktiskt helt avstått från att se Potterfilmerna och att detta därmed blev min första bekantskap med Radcliffe någonsin. Det första intrycket blev mycket gott.

Där jag mången gång vandrat som barn

Mellan åren 1968 och 1975 växte jag upp i en tvåa på Vasagatan i Mora. Till de minnen som bäst bevarats hör promenaderna med mor längs stråket genom Treffenbergsparken till stationshuset. Ännu tidigare måste jag ha passerat där hundratals gånger i barnvagn. Nu, 40 år senare, färdas jag samma väg i min elrullstol.

Det närmaste tegelhuset på bilden var mitt barndomshem. Vid mitten av 1970-talet bestämde sig mina föräldrar för att renovera och flytta till fars föräldrahem i Nusnäs. Det var vid den tiden jag snart skulle börja första klass i skolan.

När jag nu återvände var det för att ta några filmsekvenser innan parken dimensioneras om för att ge plats åt en ny parkeringsplats.

Mora kommun har beslutat bygga ett nytt resecentrum i anslutning till järnvägsstationen. Därför samlar jag på mig filmsnuttar från stationsområdet. Mina redigeringskunniga kollegor får sedan klippas ihop materialet till ett sammanhängande inslag för Mora-TV.

Hemmatryggt om otryggt hem

Jo, visst ligger jag ett eller annat år efter i filmkollen. Men vad gör väl det? Vissa företeelser förändras inte så snabbt, och till dem kan man förmodligen räkna standard 1A för amerikanska rysare.

“Förmodligen” lägger jag till för att inte någon filmexpert ska slå mig för hårt på fingrarna. Efter att ha sett mig ikapp till dagens dito kanske jag ändrar ståndpunkt. Vilket jag betvivlar.

I inledningen till Resident från 2011 möter vi akutläkaren Juliet på spaning efter en våning i New York. Hon finner vad hon söker, dessutom till låg hyra och med en till synes trevlig och hjälpsam hyresvärd (Jeffrey Dean Morgan).

Nu börjar det hända mystiska saker och Juliet anar att hon inte är ensam i lägenheten. Med hjälp av en övervakningskamera uppenbaras den hemska sanningen.

Sexig ensamboende kvinna med våldsbenägen ex-man någonstans därute, mystiska skuggor som rör sig i bakgrunden, oförklarliga ljud, lik som plötsligt lever bara för att attackera offret en sista gång. Allt detta finns med i Resident. Den är ett tryggt och hemtamt, välförsett smörgåsbord för notoriska älskare av psykopatrysare.

Scenerna där Juliets (Hillary Swank) fragmentariska minnen spelas upp är kanske som det har påståtts, mästerliga, men de lyfter inte filmen som helhet till någon högre nivå.

Arbetets paradox

Precis där man rullar in till hembyn Nusnäs finns ett litet område som mänskligt arbete i olika form har satt sin prägel på. Under den gångna våren och sommaren har jag ibland stannat till där på väg till eller från Mora.

Hedvallen är det namn som brukar användas om platsen. Namnet härrör från den tid då området tjänstgjorde som idrottsplats och då främst skådeplats för lokala fotbollsmatcher. Dessa aktiviteter flyttades sedan till nya Morängets IP mitt i byn.

Fotografiskt sett är det något mycket speciellt med just spåren av arbete. Den största av paradoxer är att för varje given tidpunkt befinner sig all rörelse i stillhet. För att kunna bevisa att rörelse ägt rum behöver man alltså minst två frysta ögonblick mellan vilka tillräcklig tid förflutit för att skillnaden ska vara mätbar.

Bilderna må andas oändlig frid och stillhet men deras innehåll har formats av flitiga kreativa händer och den skapandeprocess som kallas arbete.

Det är därför jag gillar att gå på upptäcktsfärd på platser som den ovan beskrivna. Paradoxen. Människans och Guds osynliga närvaro.

Ramtrender kommer och går

För en tid sedan var det populärt att lägga svarta ramar runt svartvita bilder. Ramen gjorde bilden mer enhetlig och adderade ibland lite tyngd. Om bilden var hårt beskuren blev ingreppet mindre uppenbart med en svart avgränsning.

Det finns många varianter av ramar man kan lägga på innan bilder går i tryck eller laddas upp till nätet. Bara den enkla ramen ovan kan varieras i det oändliga med olika färg, tjocklek, opacitet och blandningslägen.

Enkla svarta ramar tycker jag passar bäst till kvadratiskt format. Om inte minnet sviker mig, var de flesta fotografer inne på samma linje när det var trendigt runt 1990-talet.

Effekten tas enkelt fram i de flesta bildredigerare genom att markera hela bildytan och välja Redigera -> Ramlinje (kontur) eller liknande menyval.

Storleken måste förstås anpassas till vilka mått bilden ska ha efter utskrift. Jag valde 150 pixlar till 32 x 32 cm. För att ramen skulle bli synlig mot bloggens mörka bakgrund lade jag även på en vit ram. Den funktionen fanns i all sin enkelhet i Windows Live Writer som jag skriver mina inlägg i.

Bilden är i övrigt återhållsamt redigerad, skärpt med Högpass och konverterad till svartvitt med endast en smärre kontrastökning.

Högpass och blommig ram

Dagens övning blev två övningar. Plockade fram en blombild från Färnäs i Dalarna med avsikten att skapa en ram till den med uppbyggd av blommiga silhuetter. Men först behövde bilden skärpas.

Högpassfiltret är ofta det bästa alternativet när det gäller skärpa men är också något av en doldis i Photoshopmenyn. Med detta filter kan man exempelvis finjustera detaljer i ett porträtt.

Alla skärpefunktioner går ut på att hitta kontrastskillnader och förstärka dem. Skillnaden med Högpass är att det inte samtidigt förstärker bruset. Man använder det på en kopia av bakgrundslagret och lägger det i blandningsläget Skarpt ljus. Därefter måste man sänka opaciteten på lagerkopian till runt 50-60% för att kontrasten inte ska bli för hög så att skärpeeffekten blir överdriven.

Ramen var lätt att tillverka med hjälp av tipsen i en annan övning. Här användes specialpenseln Azalea tillsammans med Suddgummiverktyget. Man målar bara längs kanterna och gör penseldragen delvis genomskinliga genom att sänka opaciteten till det värde man önskar.

Här använde jag 140 pixlars penselstorlek med Opacitet inställd på 60%. Ett enkelt femminutersjobb utan pedanteri ger förstås inget superresultat, bara en liten vink om hur man kan stajla upp en enkel blombild som denna. Fotot hade beskurits till kvadratformat genom att ställa in 6:6 redan i kamerans meny.

17 timmar klassisk polisserie

Under några kvällar har jag avnjutit totalt 17 timmar klassisk svensk polisserie från 1980- och 1990-talet. Strömstad är skådeplatsen för de fem olika serierna. Här hade Per Oscarsson huvudrollen som den superintelligenta polischefen Gustav Jörgensson och Stefan Ljungkvist blev folkkär som den klumpige men mycket välvillige polismannen och antihjälten Evald Larsson.

En viss buskisvarning måste utfärdas här, men Larsson är mycket mer än en bondkomisk kliché. Stefan Ljungqvists rolltolkning är mästerlig. Larsson existerar. Han är en tragikomisk, otursförföljd gestalt som trots detta ofta blir den ofrivillige hjälten i dramat. Vi kan nog känna igen oss i honom lite till mans och kvinns.

När serierna sändes på SVT sågs de och uppskattades av en miljonpublik. Även poliskåren var nöjd med hur deras arbete framställdes i filmerna. Någorlunda trovärdigt för en gångs skull, ansåg man.

I avsaknad av polisiär erfarenhet kan jag inte uttala mig om hur dagens svenska kriminalfilmer och serier lyckas med detsamma, men man får väl hoppas att det har fortsatt i samma riktning. Jag tar gärna del av fiktiva polisutredningar som kunde ha ägt rum IRL. När det känns som på riktigt är behållningen som störst.

Serierna spelades in mellan åren 1982 och 1996. Den första serien, Polisen som vägrade svara, hade premiär i SVT den 21 januari 1982. Här handlar det om tre män som under förevändning att de ämnar starta produktion av djurmat tar sig in på ett bankkontor i Strömstad. Där inne ockuperar de banken och tar tre personer som gisslan: bankchefen, kamreren och en kassörska.

Polischef Jörgenssons strategi blir att bemöta rånarna med total tystnad. Bankens telefoner kopplas till en telefonsvarare där rånarna uppmanas ge sig. I rollen som en av rånarna ser vi Lars-Erik “Hassel” Berenett.

Här formligen skriker det 1980-tal. Det är inte bara från fasta telefoner med roterande nummerskiva, kontorsskrivmaskiner och Eine Feine med Caramba på radion. Även den jazziga filmmusiken komponerad av Curt-Eric Holmquist medverkar starkt till nostalgitrippens fullbordan, liksom språket som ligger betydligt närmare SF-journal än jag minns från mitt glada yuppiedecennium. Dessutom har konstapel Larsson just bytt titel till polisman på order från högsta ort. Vi befinner oss i historiens gryning.

Det är förstås långt från något actiondrama. Spänningen ligger på det psykologiska planet och speglar hjärnkriget mellan Strömstadspolisen och rånarligan Stiegertz-Brandt. Givetvis avgår polischef Jörgensson till sist med segern. Trots att landets högsta polisledning lägger sig i, lyckas han genomföra huvuddragen i sin smarta plan.

Gustav Jörgensson är visserligen unikt begåvad och ofta innesluten i sin egen tankevärld, men för den skull är han ingen ensamvarg. Han har god hjälp av sina likaledes självständigt tänkande och agerande kollegor, Gryt som kan allt om alla Strömstadsbor och Kronborg med sitt fotografiska minne.

När länspolismästare Kipling tar över kommandot i rånarjakten så har denna sammansvetsade trio förutsett det. Själva infångandet av brottslingarna under deras flykt sker dock mest genom en lycklig slump.

När nästa filmserie, Polisen som vägrade ge upp, inleds är vi redan inne i historien. Ett polisuppbåd har gett sig ut för att leta efter en  försvunnen kvinna i Strömstads omgivningar. Därefter ställs tidsmaskinen in på 14 dagar minus och försvinnandet får sin förklaring. Maken, en hårt arbetande och lätt försupen lantbrukare visar sig ha ett finger med i spelet.

Det hela utvecklas till en utpressningshistoria med många bottnar och kopplingar till utlandet. Bit för bit avslöjas vad som har hänt den försvunna Sigrid, men innan dess har ytterligare en människa fått sätta livet till i spåren av en infekterad sammansvärjning.

Här märks det tydligt att SVT har utökat budgetramen från serie 1. Det är fler utomhusscener spridda över ett större geografiskt område som även inbegriper Grekland. Med andra ord måste  Polisen i Strömstad redan tidigt blivit populär hos den svenska TV-publiken.

De väl valda namnen på rollistan är förstås en viktig anledning härtill. Per Oscarssons lysande gestaltning av Jörgensson är oförglömlig och borde höra till allmänbildningen att ta del av. Men även Evert Lindkvist (Nils Gryt) och Alf Nilsson (Bo Kronborg) är som klippta och skurna för sina roller, liksom tidigare omnämnda Stefan Ljungqvist.

De välkonstruerade intrigerna i Gösta Unefäldts romaner som ligger till grund för filmerna tror jag också har medverkat till deras framgångar, liksom den höga igenkänningsfaktorn i den geografiska skådeplatsen, turistorten Strömstad.

Orsaken till att jag investerade i denna DVD-box från PAN Vision var främst minnet av denna atmosfär liksom den unika stämning som skapades genom samspelet mellan rollkaraktärerna.

Fortsättning följer…

Plastretro med bakvänd korrigering

Filtret Korrigera kameraförvrängning i Elements används normalt för att ta bort objektivfel som perspektivförskjutning eller vinjettering. Men om man vill skapa retrokänsla kan man med fördel använda filtret “bakvänt” och skapa kamerafel istället för att åtgärda dem.

Jag utgick från ett tämligen banalt motiv från en strandväg vid Siljan och ville ge intrycket av att det fotograferats med ett billigt plastobjektiv. Tänkte därför lägga till lite lagom tunnformig förvrängning och mörk vinjettering i hörnen.

Innan det var dags att kasta sig över retroeffekterna markerade jag den vitaste delen av himlen med Trollstaven och färgade den blåare med Nyansreglaget i Justera Nyans/Mättnad. Markerade därefter de solbelysta delarna av grusvägen och mörkade ner dem en aning med Justera Skuggor/Högdagrar. Jag målade även in lite mer löv och grenar upptill med Klonstämpeln och en naturstämpel för att förstärka den naturliga inramningen.

Visserligen blir retroeffekter alltid bättre om man använder äkta retro, dvs fotograferar med en riktig Holga eller Lomo etc., skannar negativet och sedan enbart gör mindre justeringar i Photoshop. Ibland tycker jag dock att en smula digitalt applicerad retro kan förhöja stämningen i en bild som denna. Den konstnärliga utmaningen här består i att undvika att överdriva effekterna.