Mycket sjukhus och lite bildskapande. Men under 2012 uppstod också fantastiska nya möjligheter.
För mig blev 2012 ett år fullt av sjukhusvistelser. Det kreativa bildskapande jag ville ägna mig åt fick stryka på foten. I princip hela året var en kamp mot tiden för att hinna genomdriva mina projekt. Men det var också under 2012 som hoppet om en ny kreativ yrkesframtid uppstod.
Framåt våren började jag fundera på att skaffa ny kamera. Min enda fungerande kamera var - och är fortfarande - min gamla Olympus PEN EP-1 från 2009.
Tyvärr saknar denna pionjär bland hybrid-bridgekameror optisk sökare. Ett problem som gör att mina svaga ögon inte kommer riktigt bra överens med den.
Från kompakt- till systemkamera
Först hade jag någon sorts kompaktkamera av hög klass i tankarna, för att sedan i mina vildaste drömmar övergå alltmer mot halvprofessionell systemkamera. Drömkameran hette först Fujifilm X100 och X10, senare Canon EOS 6D.
Behöver jag tillägga att det ännu inte blivit något kameraköp? Säkert dröjer det ännu ett år innan den “spargris” töms som tjänstgjort sedan fyra år tillbaka. Det är inte så mycket av snålhet som av beslutsvånda, eller ambivalens på ren svenska.
Men det var kanske tur att det inte blev någon ny kamera redan i våras. Dels lockade vädret sällan till några utomhusvistelser under 2012, dels spenderades en stor del av min tid innanför sjukhusets väggar.
Vädret var så bakvänt det någonsin kunde bli. På skottdagen slogs länets värmerekord i Skeppmora, Ludvika kommun, med +13,5 grader. Juni och juli bjöd sedan på rena oktobervädret med ständigt regn och blöta marker här runt omkring.
Mystisk feber och otäckt sår
I mitten av april insjuknade jag i en mystisk feber och blev inlagd på Mora lasarett med frossa, konstant illamående och magproblem. En veckas undersökningar visade att en tarmbakterie slagit rot till följd av tidigare antibiotikabehandling.
Vid samma tid uppstod ett sår på vänster häl. Från början visade det sig bara som en lätt rodnad, men ganska snart blev det ett öppet, vätskande sår som växte sig allt större. Jag fick en orthos för total avlastning, men tyvärr hjälpte det inte. Hela hälen blev röd och svart och stank avskyvärt av död kroppsvävnad. Två sorters antibiotika tycktes helt sakna verkan.
Amputation ett faktum
Det blev tidskrävande dagliga såroomläggningar på vårdcentralen, ett dussin bakterieodlingar och regelbunden “sårgrävning” utförd av ortopedläkare. Infektionen gav mig hög feber och konstant trötthet. Till sist återstod bara amputation.
Tisdagen den 19 juni blev jag inskriven vid Mora lasarett för underbensamputation. Bakterierna hade då totalförstört hälbenet och hotade att sprida sig i skelettet. Dagen efter amputerades benet strax nedanför knäleden. Efter operationen flyttades jag till ortopedavdelningen och blev utskriven igen efter några dagar.
En lång väntan på protes följde. Innan den konstgjorda kroppsdelen kommit på plats uppstod dock ytterligare ett allvarligt problem.
Ilfärd till Uppsala
I slutet av augusti besökte jag Njurmottagningen för provtagning. Det visade sig att kreatininet plötsligt hade stigit oroväckande. Knappt hade jag hunnit öppna dörren där hemma förrän en sköterska ringde och meddelade att läkaren beslutat skicka mig direkt till Uppsala Akademiska sjukhus. Det var bara att boka taxi och snabbt packa ner det jag behövde ha med mig.
I Uppsala blev det biopsiundersökning som visade på en mindre avstötning. Immunförsvaret hade alltså vaknat och angripit njuren trots dämpande medicinering sedan maj 2011. Det blev en lång serie behandlingar, först med cortison, sedan med starkare läkemedel.
Insulinbehandling igen
Blodsockervärdena steg rejält. Läkarna trodde först det var en biverkning av medicinerna. Men tyvärr visade det sig att avstötningen var mindre godartad än den första undersökningen hade visat. Både njuren och bukspottkörteln hade angripits.
Den förra klarade sig hyfsat medan den senare blev skadad och förlorade det mesta av sin funktion. Det finns fortfarande ett smalt hopp om läkning men återgång i insulinbehandling har blivit nödvändig. Inte ens en två veckor lång fasta med näringsdropp gav organet tillräcklig vila för att återhämta sig. Jag tillhör nu alltså det fåtal patienter som debuterat i diabetes två gånger i livet.
I drygt en månad var jag inlagd i Uppsala och kallades sedan dit ytterligare några gånger för behandling med avstötningsläkemedel via dropp.
Den långdragna vistelsen i Uppsala gjorde att väntan på protes drogs ut till början av november. Fem månader efter amputationen kallades jag till Ortopedtekniska mottagningen i Mora för utprovning. Därefter blev det en ny sjukhusperiod, denna gång på avdelning 70 för träning med protesen under några veckor. Under 2013 siktar jag på att bli fullt rörlig igen.
Hopp om yrkesframtid
2012 var också det år när hopp väcktes om att bli fullt yrkesverksam igen. Redan i mars fick jag kontakt med Bosse Emanuelsson som låg i startgroparna med ett nytt projekt. Tillsammans med fler filmintresserade byggde han ett socialt företag med inriktning på videoproduktion och distribution via olika mediekanaler. Arbetssökande skulle genom Arbetsförmedlingen ges möjlighet att delta i projektet.
Det skulle handla om filmdokumentation av lokala händelser, exempelvis kulturevenemang. Bosse ville ha med även mig i projektet och jag började undersöka möjligheten att få det som en praktikplats via Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
Så småningom gläntade de projektansvariga på förlåten och avslöjade att det handlade om en ny lokal TV-kanal för Mora med siktet inställt på dagliga nyhetssändningar från Ovansiljan.
Fascination inför filmmediet
Företagets nya lokaler i Mora invigdes på nationaldagen. Jag var förstås närvarande vid invigningen och det väckte fascination inför filmmediets möjligheter. Mitt beslut blev att grundligt lära mig allt jag kunde om filmteknik, även om mina arbetsuppgifter mest skulle bestå av journalistisk research och samordning av det redaktionella arbetet.
I augusti påbörjades min praktik på Mora-TV och har sedan dess bland annat arbetat med nyhetsinnehållet på den nya TV-kanalens webbplats moratv.se. På grund av min nedsatta rörelseförmåga har jag mestadels arbetat hemifrån.
Även från sjukhussalen har jag lyckats hänga med i svängarna med hjälp av laptop och Internet. Kroppens funktioner må vara nedsatta men jag vägrar att känna mig sjuk. Ständigt kreativt arbete är ett starkt behov för mig.
Protesträningen går framåt men måste genomföras med viss försiktighet för att undvika skavsår. Förhoppningsvis uppnår jag full rörlighet till våren, så det blir möjligt att delta i arbetet på fältet och leda det redaktionella arbetet på plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar