Kampen för att bli rörlig igen fortsätter. Mina drömmar utspelar sig i en paradisisk framtid med besvärsfria fotopromenader i väglös skog och mark eller i någon av Europas storstäder.
På måndag var jag åter på sjukhuset efter helgpermis. Osäkerhet rådde om jag skulle få vara kvar eller skickas hem igen. Men det blev fortsatt sjukhusvistelse och träning med protesen.
Med andra ord såg såret betydligt bättre ut, så gott som läkt. Motsvarande sår på kvarvarande fot hade tagit minst ett halvår på sig att läka. Här var det läkt på två dagar. Efter 40 års diabetes är det en viss skillnad på läkeprocessen i fotnivå och jäms med knäet där benet är amputerat.
Och efter att ha konstaterat detta så märker jag att ett gammalt sår har spruckit upp på nytt. Det är beläget på främre delen av den fot jag har kvar, värsta tänkbara placering.
Med andra ord kanske rubriken så småningom måste ändras till “Det var en gång två fötter”. Vir fåm fäl sjå (vi får väl se)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar