17 timmar klassisk polisserie

Under några kvällar har jag avnjutit totalt 17 timmar klassisk svensk polisserie från 1980- och 1990-talet. Strömstad är skådeplatsen för de fem olika serierna. Här hade Per Oscarsson huvudrollen som den superintelligenta polischefen Gustav Jörgensson och Stefan Ljungkvist blev folkkär som den klumpige men mycket välvillige polismannen och antihjälten Evald Larsson.

En viss buskisvarning måste utfärdas här, men Larsson är mycket mer än en bondkomisk kliché. Stefan Ljungqvists rolltolkning är mästerlig. Larsson existerar. Han är en tragikomisk, otursförföljd gestalt som trots detta ofta blir den ofrivillige hjälten i dramat. Vi kan nog känna igen oss i honom lite till mans och kvinns.

När serierna sändes på SVT sågs de och uppskattades av en miljonpublik. Även poliskåren var nöjd med hur deras arbete framställdes i filmerna. Någorlunda trovärdigt för en gångs skull, ansåg man.

I avsaknad av polisiär erfarenhet kan jag inte uttala mig om hur dagens svenska kriminalfilmer och serier lyckas med detsamma, men man får väl hoppas att det har fortsatt i samma riktning. Jag tar gärna del av fiktiva polisutredningar som kunde ha ägt rum IRL. När det känns som på riktigt är behållningen som störst.

Serierna spelades in mellan åren 1982 och 1996. Den första serien, Polisen som vägrade svara, hade premiär i SVT den 21 januari 1982. Här handlar det om tre män som under förevändning att de ämnar starta produktion av djurmat tar sig in på ett bankkontor i Strömstad. Där inne ockuperar de banken och tar tre personer som gisslan: bankchefen, kamreren och en kassörska.

Polischef Jörgenssons strategi blir att bemöta rånarna med total tystnad. Bankens telefoner kopplas till en telefonsvarare där rånarna uppmanas ge sig. I rollen som en av rånarna ser vi Lars-Erik “Hassel” Berenett.

Här formligen skriker det 1980-tal. Det är inte bara från fasta telefoner med roterande nummerskiva, kontorsskrivmaskiner och Eine Feine med Caramba på radion. Även den jazziga filmmusiken komponerad av Curt-Eric Holmquist medverkar starkt till nostalgitrippens fullbordan, liksom språket som ligger betydligt närmare SF-journal än jag minns från mitt glada yuppiedecennium. Dessutom har konstapel Larsson just bytt titel till polisman på order från högsta ort. Vi befinner oss i historiens gryning.

Det är förstås långt från något actiondrama. Spänningen ligger på det psykologiska planet och speglar hjärnkriget mellan Strömstadspolisen och rånarligan Stiegertz-Brandt. Givetvis avgår polischef Jörgensson till sist med segern. Trots att landets högsta polisledning lägger sig i, lyckas han genomföra huvuddragen i sin smarta plan.

Gustav Jörgensson är visserligen unikt begåvad och ofta innesluten i sin egen tankevärld, men för den skull är han ingen ensamvarg. Han har god hjälp av sina likaledes självständigt tänkande och agerande kollegor, Gryt som kan allt om alla Strömstadsbor och Kronborg med sitt fotografiska minne.

När länspolismästare Kipling tar över kommandot i rånarjakten så har denna sammansvetsade trio förutsett det. Själva infångandet av brottslingarna under deras flykt sker dock mest genom en lycklig slump.

När nästa filmserie, Polisen som vägrade ge upp, inleds är vi redan inne i historien. Ett polisuppbåd har gett sig ut för att leta efter en  försvunnen kvinna i Strömstads omgivningar. Därefter ställs tidsmaskinen in på 14 dagar minus och försvinnandet får sin förklaring. Maken, en hårt arbetande och lätt försupen lantbrukare visar sig ha ett finger med i spelet.

Det hela utvecklas till en utpressningshistoria med många bottnar och kopplingar till utlandet. Bit för bit avslöjas vad som har hänt den försvunna Sigrid, men innan dess har ytterligare en människa fått sätta livet till i spåren av en infekterad sammansvärjning.

Här märks det tydligt att SVT har utökat budgetramen från serie 1. Det är fler utomhusscener spridda över ett större geografiskt område som även inbegriper Grekland. Med andra ord måste  Polisen i Strömstad redan tidigt blivit populär hos den svenska TV-publiken.

De väl valda namnen på rollistan är förstås en viktig anledning härtill. Per Oscarssons lysande gestaltning av Jörgensson är oförglömlig och borde höra till allmänbildningen att ta del av. Men även Evert Lindkvist (Nils Gryt) och Alf Nilsson (Bo Kronborg) är som klippta och skurna för sina roller, liksom tidigare omnämnda Stefan Ljungqvist.

De välkonstruerade intrigerna i Gösta Unefäldts romaner som ligger till grund för filmerna tror jag också har medverkat till deras framgångar, liksom den höga igenkänningsfaktorn i den geografiska skådeplatsen, turistorten Strömstad.

Orsaken till att jag investerade i denna DVD-box från PAN Vision var främst minnet av denna atmosfär liksom den unika stämning som skapades genom samspelet mellan rollkaraktärerna.

Fortsättning följer…