Normalt sett är jag obstinat motståndare till användning till helautomatiska inställningar. Men tekniska förbättringar har gjort det lite mindre tabu med vissa autofunktioner.
För bara några år sedan var bildbrus vid höga ISO-värden ett betydligt större problem än det är idag. De nya digitala systemkameramodellerna bygger på ny teknik som hanterar problemet mycket bättre. Därför börjar jag sakta men säkert anta en mer liberal attityd till automatisk ISO-inställning.
Auto-ISO kan vara användbart i många sammanhang, t ex i miljöer med blandat eller skiftande ljus när snabbheten måste prioriteras högre än bildkvaliteten.
Ibland kan ju möjligheten att fånga ett motiv i rätt sekund vara viktigare än att kvaliteten blir perfekt.
Auto-ISO innebär att kameran automatiskt väljer lägsta möjliga ISO-tal för de ljusförhållanden den mäter upp. Kameran ökar ISO-värdet om det plötsligt skulle bli mörkare eller minskar det när ljuset återvänder.
På många kameramodeller bestämmer du själv vilket ISO-värde som ska vara det högsta som automatiken kan välja.
På mer avancerade kameror kan du dessutom ställa in autofunktionen så att den börjar arbeta vid en viss slutartid. Om du fotograferar på fri hand kan det vara klokt att välja den längsta tid på vilken du kan hålla kameran stilla, t ex 1/60 sekund.
På den analoga tiden kunde man uppskatta denna slutartid genom att placera kamerans brännvidd i nämnaren. Alltså 1/80 s med en brännvidd på 80 mm. Nu för tiden skulle den regeln endast fungera med fullformatssensor eftersom brännvidden och bildrutans diagonal står i förhållande till varandra.
Om du använder blixt så fungerar inte auto-ISO. Om motivets ljushet övergår en viss gräns så kan automatisk ISO förvärra överexponeringen. Du får i så fall vara uppmärksam på det och ställa in ISO på ett lägre värde om det skulle inträffa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar