Här följer en personlig sammanfattning av mina upplevelser under februari och en bit in i mars 2012. Den dagbok jag inte skriver har komprimerats till månadsbok. Hoppas ni står ut med mina månatliga egotrippar med åtföljande vardagsdokumentära bilder.
Far och Hobbe, två soldyrkare i skydd
för friska vårvindar av vedboden.
Vårkänslor. För många tycks ordet ha en lätt ekivok innebörd. För mig handlar det mest om en längtan att komma ut och skaffa nya intryck, ny inspiration. Trots att isen och snön fortfarande ligger tjock ute på gården, utökas sommarhalvårets projektlista dagligen.
När man bär på vårkänslor av det slaget, förvandlas man till en molnspejare och väderspåman. Under årets två första månader var bra fotoväder sparsamt förekommande. Dag efter dag var det gråmulet med kritvit snö, becksvarta lador och inga mellantoner.
Värmerekord och bakslag
Nåväl, i månadsskiftet februari-mars sprack molntäcket oväntat upp och ersattes med klarblå himmel och vita vidder. Toppenförhållanden, så länge man håller i minnet att exponeringsmätaren inte kan läsa fotografens tankar. Snö som är grå som Norrlandspölsa är ju inget man önskar sig.
På skottdagen slogs Dalarnas värmerekord för februari månad. Närmare bestämt skedde det i Skeppmora i Ludvika kommun där kvicksilvret steg till hela +13,5°C. Temperaturen uppmättes vid SMHI:s väderstation på platsen och redovisades i Dalarnas Tidningar i början av mars.
Här, en bit längre norrut, räckte inte den tillfälliga värmechocken till för att smälta bort is och snö. Helgen därefter, Vasaloppshelgen, sjönk dessutom temperaturen ner under minusstrecket igen. Jag gjorde ett antal tappra utfärder med permobilen nere på byn. Körde fast i snösörja ett par gånger och blev stående med spinnande hjul på ett antal isfläckar.
I väntan på sjuktaxi. Nu kan det bli
biltransport även till andra resmål
än sjukhusen i Mora, Falun och Uppsala.
Benskörheten som konstaterades för ett tag sedan med “kraftigt förhöjd risk för frakturer” gör att jag knappt vågar sätta en fot på isen. Den behandling som övervägdes i Mora fick nobben av experterna i Uppsala. Istället vill man ta nya prover.
Resedrömmar och färdtjänst
Fortsätter trots denna belägenhet att drömma om resor och utfärder. New York, London, Paris i all ära, men vad hemmablind man är! Läser just nu en rapport utgiven av Länsstyrelsen Dalarna och Vägverket Region Mitt: “Kulturvägar i Dalarna”. Den har verkligen inspirerat mig att rulla ut på fotoutflykter i länet.
I början av mars kom ett glädjande besked med posten. Mora kommun beviljade mig färdtjänst. Det kommer förstås att underlätta såväl vardagsliv som fortsatta fotoutflykter. Permobilen rullar 30 km per laddning. Man får alltså hålla sig inom 15 km radie. Men nu hamnar hela Dalarna inom räckhåll. Och mer än så med riksfärdtjänst.
Antalet resor är obegränsat i länets alla kommuner. Resorna kan beställas per telefon dygnet runt men blir dyrare om de sker vid alltför okristlig tid. Man måste boka senast en timme före avresan men längre framförhållning är förstås önskvärt. Om man ska passera kommungränsen blir det länsfärdtjänst och då måste resan beställas senast 18:00 dagen innan.
Sängvandalen
Min säng efter Hobbes dagliga
Blitzkrieg. Och på toppen av sitt
verk vilar Härskaren av Kaos.
Nyligen ansökte jag hos kommunen om att hemtjänsten skulle ta ut Hobbe på ytterligare en daglig promenad. Efter att det blev beviljat har han blivit synbart mer lugn och harmonisk. Dansk-svensk gårdshund är en ras med stort aktivitetsbehov. Han hälsar alltid hemtjänstens personal med ivriga svansviftningar och pussar. Nöjd hund, nöjd kund.
Trots detta vill han fortfarande leka en hel del inomhus. Ibland får hans husse ingen arbetsro på hela dagen. Min säng ser krigshärjad ut dagligen. Hobbe har utsett den till bo och lekplats.
Nåväl, man får skylla sig själv. Ett av de första råd vi fick var: “Om ni inte ständigt vill ha en hund i sängen så ska ni nog Välja en annan ras.”
Hans inbäddning är omsorgsfull. Oftast nöjer han sig inte med att rulla in sig i täcket utan kryper in under madrassen. Ibland fastnar han mellan täcket och påslakanet. Jag har vid några tillfällen tvingats klippa sönder sängkläderna för att få loss honom.
Beteendet går inte att fostra bort. Det är en urgammal instinkt som sitter djupt i generna. Någon av Hobbes avlägsna förfäder var ett djur som grävde ner sig eller drog naturmaterial över sig för att skydda sig mot fiender, väder och vind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar