Min olyckliga kärlek till ett ogräs

Varje år när blomstertiden nalkas, riktas min blick mot de tusentals lupiner som intar vägkanterna här i nordöstra Siljansbygden. Det sägs att de är ett ogräs, en ursprungligen förvildad växt som parasiterar på vår naturliga flora. Därför är de ovärdiga att fotografera. Den som ändå gör det visar prov på dålig smak och botanisk okunskap.

Kanske beror mitt intresse för lupiner på solidaritet med likasinnade. Jag är ju själv, enligt förhärskande politisk ideologi, ett ogräs. En dekadent, arbetsskygg usling som lever på sjukbidrag och är olönsam för de välbeställda. Vi varbölder på samhällskroppen håller givetvis samman för att göra det så jävligt som möjligt för alla andra.

Men bonnig smak är förstås också en korrekt diagnos. Vi lantslödder tillåter oss oblygt att tycka det vackra är vackert, även om det inte är försett med fina stämplar.

Även bekvämlighet kan ha en viss betydelse i sammanhanget, det ska erkännas. Det handlar ju inte om någon sällsynt art som man måste bestiga berg eller tränga genom djungler för att få nöjet att rikta kameran mot. Att färdas fyra kilometer hemifrån är i mitt fall tillräckligt. Där, intill järnvägskorsningen i grannbyn Färnäs, kan man räkna till tusentals blåa, violetta, rosa och vita exemplar.

Den Virtuella Floran upplyser om att lupinsläktet består av storväxta, vanligen fleråriga örter. Bladen är fingrade med många småblad, därav blomsterlupinens latinska namn Polyphyllus som helt enkelt betyder “många blad”.

Samma flora hävdar att kronan vanligen är blå, mer sällan vit, rosa eller flerfärgad. Dock finns det gott om rosa och ganska många vita exemplar i den nämnda lokalen och på andra platser i närheten.

Lupinsläktet har cirka 200 arter men bara två av dem räknas som fast  etablerade i Sverige. Blomsterlupinen (Lupinus polyphyllus) är vanligast men kan lätt förväxlas med den mindre vanligt förekommande sandlupinen (Lupinus nootkatensis).

Blomsterlupinen har inte alltid funnits förvildad i vårt land. Första fynduppgiften om vildväxande lupiner i Sverige publicerades år 1870. Från början förekom växten naturligt i västra Nordamerika, allt enligt Den Virtuella Floran.

Sommarens ihållande regnväder har inte gett mig många tillfällen att avporträttera mina älsklingar. I början av deras blomningsperiod i mitten av juni fotade jag dem mot bakgrund av gråmulen himmel och “värmde upp” bilderna med ett orange filter i bildbehandlingen. Kanske hade resultatet blivit ännu bättre om jag hade maskat själva blomman och sedan ökat dess färgmättnad med ytterligare ett justeringslager. Det blir ett projekt att ägna sig åt när höstmörkret faller.