Det här är berättelsen om en underbensamputation och följderna därav.
För cirka en månad sedan meddelade jag att FOTO Inspiration skulle vila en tid. En besvärlig sårinfektion på vänster fot gav mig konstant feber och tog bort all min energi.
Beskedet kom i början av juni. Inget kunde längre göras för att rädda min vänstra fot. Bakterierna som slagit rot i såret hade i princip totalförstört hälbenet och hotade att fortsätta tugga ben. Allt som återstod var amputation av underbenet.
Sår på fötter och smalben har jag haft i många år, men den här gången var förloppet explosivt. Det började med en liten sårskorpa baktill på hälen. På bara några veckor hade det utvecklats till ett infekterat, rinnande och öppet köttsår som omfattade hela hälen.
Att den här typen av sår kan uppstå har flera orsaker. Dels har jag haft diabetes i cirka 40 år, vilket påverkar de små blodkärlen negativt. Dels tar jag läkemedel som sänker immunförsvaret för att undvika avstötning av mina transplantat. Det innebär tyvärr utökat spelrum för mindre trevliga mikroorganismer.
Ytterligare en komplikation av diabetes är att känseln försvunnit från fötter och underben. Jag kan med andra ord trampa på ett häftstift, en glasbit etc. utan att märka något. Vet inte hur just detta sår uppstod.
Ett par veckor efter diagnosen blev jag inlagd för operation dagen därpå. Benet kapades strax nedanför knäleden för att senare kunna applicera protesen på bästa sätt. Fick ryggmärgsbedövning som verkade mycket effektivt. Den tillfälliga förlamningen släppte efter några timmar och jag flyttades till Ortopedavdelningen.
Där fick jag hjälp av sjukgymnast att hålla rörelseförmågan igång i benstumpen. En arbetsterapeut tog fram de hjälpmedel jag behövde för att klara mig i hemmet tills vidare. Gips och stygn måste förstås avlägsnas för att det ska fungera med protes. Man får räkna med några veckors väntan innan operationssåret läker.
Ett problem återstod att lösa: Kisseriet fungerade inte efter operationen. Det var bara att tömma blåsan med kateter. Samma sak brukar hända mig varje gång jag opereras, så det var ingen ny erfarenhet.
Det sistnämnda förbättrades stegvis. Två dagar efter operationen fick jag åka hem med en kasse värktabletter i bagaget.
Det blev förstås en smula besvärligt. Har inte den fysiken att jag kan hoppa omkring på ett ben. Fick med mig en rullstol och en mobil toastol. Det senare var nödvändigt eftersom toalettdörren från 1960-talet är för trång för handikapphjälpmedel. Ännu en påminnelse om nödvändigheten av att flytta till lägenhet snarast möjligt.
En vecka efter operationen kallades jag tillbaka till Ortopedavdelningen för kontroll av operationssåret. Överläkaren konstaterade att allt bara såg fint ut. Stygnen skulle tas en vecka senare. Om det fortsatte att läka fint kunde jag räkna med att påbörja protesträning inom cirka en månad.
Fortsättning följer…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar