Min gamla trotjänare Canon EOS 350D sjunger på sista versen. Sensorn är så nedfläckad att en total fabriksöversyn är av nöden. Det kan bli en dyr historia. Vikande synskärpa gör det dessutom svårt att hantera den nyare Olympus PEN EP-1 som saknar optisk sökare. Alltså hög tid att spana efter ny kamera.
Jag brukar sällan förhasta mig när det gäller inköp. Kameror bör väljas lika omsorgsfullt som vänner. Ja, med ännu större omsorg. Vänner kan övertalas och manipuleras med list, det tricket fungerar inte med modern elektronik.
Min ekonomi tillåter inga utsvävningar, så någon dyrbar systemkamera kan inte komma på fråga i detta skede. Då får jag spara och gneta i några år till. Troligen blir det då en Canon av något bättre kvalitet än den jag haft tidigare för att kunna utnyttja de objektiv jag redan har.
Men i första hand gällde det att välja en enklare modell. En kompaktkamera, men utan att ge alltför stort avkall på kvalitetskraven. En kamera i litet format som man enkelt kan ta med sig överallt, exempelvis på mina utflykter med elrullen och de lite längre resor jag så gärna vill företa.
Ett krav jag absolut inte kompromissar med är att kameran ska kunna spara bilder i råformat. Jag låter mig inte nöja med JPEG-kompressionens kvalitetsbortfall.
Viktigt är också möjligheten att göra alla inställningar manuellt om jag så vill. Det får gärna vara enkelt, men inte så enkelt att man blir slav under tekniken. Bländare, slutartid, ISO-värde, vitbalans och fokus måste alla tillåta att man väljer bort automatiken.
Här är det glädjande att dagens kompaktkameror har utvecklats åt rätt håll. Tillverkarna har inriktat sig på en kundgrupp av lite mer avancerade fotografer med högre krav. Det finns knappt längre några s k “nybörjarkameror” att få tag på.
Själv har jag aldrig förstått varför en “nybörjares” frihet att experimentera måste begränsas. Det går att utforma knappar och reglage så att de finns tillgängliga utan att ligga i vägen och skapa teknikångest. Menyerna kan göras enkla men ändå innehålla alla möjligheter när man dyker ner på djupet.
En kompaktkamera idag är mer ett komplement än ett alternativ till systemkamera. Det är just den uppgiften min nya kamera ska ha på längre sikt. Givetvis vill jag då inte behöva ångra att jag inte tog med den “riktiga” kameran. Bildsensorn, kamerans hjärta, får alltså inte vara i minsta laget. En 2/3 tums sensor är något av det bästa man kan komma över till rimligt pris. Utan systemkamerans APS-C-system får man visserligen räkna med mer brus vid högre ISO-värden, men det kan jag troligen leva med. Det är sällan jag fotar under så extrema ljusförhållanden att jag måste gå över ISO 800.
Bildstabilisering och andra objektivfinesser är jag inte så imponerad av. Är inte mer bekväm av mig än att jag kan frakta med mig stativet på elrullen. Och när man fotar på fri hand är det en stor fördel att ha optisk sökare eftersom man då får ett extra stöd när kameran vilar mot ansiktet.
Ett någorlunda skarpt och ljusstarkt objektiv är förstås en fördel, men hanteringen av objektivet är också viktigt. Av flera anledningar gillar jag inte motorzoomar utan föredrar en ring att vrida manuellt på. Det sparar batteri och möjliggör en mer exakt inställning. Det har stor betydelse när man som jag är mindre rörlig och har svårt att fysiskt förflytta sig närmare motivet.
Nåja, “Vir fåm fäl sjå” (vi får väl se). Ännu har jag lite tid på mig att fatta mitt beslut. Först protes, sedan kameraköp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar