En inspirationskälla att ösa ur

Photoshop Guiden blev den mest positiva överraskningen hittills i min genomgång av olika svenska fototidskrifter. Tips på hur du använder Photoshop CS och andra bildprogram hittar du numera i nästan alla fototidningar, men Photoshop Guiden går steget längre. För dryga hundralappen får du tips och inspiration som du annars skulle få betala en smärre förmögenhet för.

För dig som jobbar mycket i Photoshop, eller håller på att lära dig programmet, är Photoshop Guiden ovärderlig. Tidningen är full av tips och tekniker, övningar och fullskaliga projekt.

Det handlar inte bara om att förbättra foton och skapa effekter. Du hittar dessutom information om hur du jobbar grafiskt och designar text, knappar och webbelement utgående från ett tomt dokument. Eller konverterar en arkitekturbild till en professionell ritning, för att nämna ett exempel.

Photoshop Guiden nr 3/2012 (några ytterligare nummer har kommit ut sedan dess) inleds med ett fotogalleri där ett antal genomförda bildprojekt presenteras. Därnäst visas bilder från Phatpuppy Art i USA som skapar bokomslag med Photoshop CS och svenska fotografen Fredrik Ödman.

Vi får en utförlig inblick i hur lager fungerar, inklusive justeringslager, blandningslägen, lagermasker och lagerstilar. En 12-sidig kurs förklarar grunderna i Photoshop för såväl nybörjare som den som vill fräscha upp kunskaperna.

Det stora projektet i detta nummer går ut på att skapa en snygg omslagsbild med en isprinsessa. Sedan lär du dig att skapa vacker bokeh samt rök- och eldeffekter till en bilbild. Alltsammans användbara kunskaper för den som vill leka med sina motiv.

Nästa projekt handlar om att klistra ihop bilder av flera släktingar och placera dem i en soffa. I den kreativa avdelningen “Geni” får man en lektion i att skapa svartvita bilder, text med olika effekter, vackra porträtt och mycket annat. Här ges också en närmast komplett handledning i användning av Beskärningsverktyget. Bland annat kan man komponera enligt tredjedelsregeln och ändra bildstorleken så att den skrivs ut i samma format som obeskurna bilder.

Två omfattande konstnärliga projekt ingår i detta nummer . Det handlar om att måla en kinesisk djonk och skapa naturtrogna snöflingor med hjälp av pennväss, gem och suddgummibitar. Det senare är en ganska komplicerad uppgift med hundratals olika lager uppdelade i grupper.

Sektionen Bakom kulisserna innehåller mängder av proffstips från framstående digitala konstnärer. Med exempel och övningar beskrivs bland annat hur man skapar pointillistisk och grafisk konst i Photoshop.

I avdelningen Bildrecensioner bedömer tidningens proffs läsarnas bilder. Numret avslutas med två stora konstnärliga projekt där ett foto görs om till en pennskiss respektive oljemålning.

Photoshop Guiden är extremt innehållsrik med mängder av steg för steg-anvisningar som gör det enkelt att följa processen i komplicerade projekt. För den som söker inspiration till egna experiment med bildbehandling är detta en guldgruva att ösa ur.

Bybor värnar livet

Igelkottar har alltid stått högt i kurs hos mig. De tror alla människor om gott, är närmast tama redan från början. Taggarna, deras försvarsvapen, ger dem självförtroende och frimodighet. Det är som om du eller jag skulle gå fram och hälsa glatt på en nyss landad UFO-besättning.

Rullande genom Nusnäs by häromdagen upptäckte jag denna varning skriven på vägbanan. Jag är alltså inte ensam om att tycka om Pigge och hans vänner och värna om dessa varelser.

Kulturvägen Färnäs - Nusnäs - Fu

I de vardagsdokumentära inläggen på FOTO Inspiration har jag  berättat om mina permobilfärder t o r Mora lasarett. Vid varje sådant tillfälle har jag färdats längs en kulturväg med stort upplevelsevärde, bevarad sträckning och bibehållen följsamhet till landskapets topografi.

Vägen har tilldelats nummer 948 och går genom byarna Nusnäs och Färnäs vid Siljans nordöstra strand. Den viker av från Färnäs bygata mitt inne i byns kärna och möter slutligen riksväg 70 i det gamla stationssamhället Fu. Vägsträckan är sammanlagt 9,3 km lång.

Till det mest sevärda längs vägen hör bykärnorna och odlingslandskapet runt dem som ofta har bevarade ålderdomliga strukturer. Här och var, främst i Färnäs, lyser Siljan igenom och flera möjligheter finns att göra en avstickare ner till stranden.

I hjärtat av Nusnäs passerar vägen majstångsplatsen som ligger i en trevägskorsning med Kråkdalvägen och Morängsvägen. Man passerar även byns gamla butikslokal där ICA Hoppet en gång hade sin verksamhet. Där intill ligger en byggnad som tidigare varit postkontor.

Längre fram finns de två gamla skolbyggnaderna. Sommartid och vid vissa helger drivs numera Gamla skolans café i den ena av dem. Granne med caféet ligger det gamla bönhuset, en av byns vackraste och bäst bevarade kulturbyggnader.

Över huvud taget får man en nära upplevelse av bymiljön när man färdas längs 948:an. Den är utmärkt för exempelvis en cykelutflykt med kamera och bjuder på flera vackra landskapsvyer. Själv hittar jag nya motiv varje gång jag färdas där. Under en period har det skett så gott som dagligen.

Det är osäkert när vägen först byggdes och fick sin nuvarande sträckning. “Kulturvägar i Dalarna” anger att den ska ha byggts någon gång mellan 1913 och 1935. Genom Färnäs by slingrar den sig fram mellan gårdarna precis som i äldre dagar. Även strax före Fu böjer den sig i en snäv S-kurva. Den senare har troligen tillkommit för att undvika delning av skogsskiften eller odlingslotter.

Syndaflodseffekten

Det mesta av fjolårets sommar regnade bort. Inte heller “sommaren” 2012 blev den intensiva fotoperiod jag drömde om. Det verkar som om vi får vänja oss vid kalla, regniga somrar. Det är svårt att ta det här med växthuseffekt och global uppvärmning på allvar. Syndaflodseffekten vore en mer passande term.

Byåkersvägen mellan byarna Noret och Färnäs.

Det närmaste jag kommer en ark är elmopeden. Inte heller äger jag någon allväderskamera. Istället gäller det att skydda den känsliga elektroniken från totalhaveri. Men vatten har en tendens att tränga sig in överallt.

Siljan vid Tingsnäsudden, Mora.

Även oväder har sin tjusning, men visst är jag i grund och botten för bekväm. Gärna tuffa utmaningar, men de ska vara av konstnärlig art och inte gå ut på att forcera naturens krafter.

Fujifilm X10 ett tänkbart alternativ

Foto: kamerabild.se

Det finns en uppsjö av kameramodeller på marknaden. Att välja en kompaktkamera som passar just mina behov och krav är ingen lätt uppgift. Men Fujifilms retrokompakt X10 sticker ut på flera sätt. Och priset är överkomligt jämfört med flera likvärdiga modeller.

Som jag skrev tidigare så sneglar jag på en mer avancerad Canon systemkamera, men det måste bli ett långsiktigt sparprojekt. Fram till dess siktar jag på en smidig kompakt utan att för den skull kompromissa med bildkvalitet och manuella inställningsmöjligheter.

Kvalitetsmässigt verkar X10 ha vad jag söker. Det finns visserligen kompakter med större bildsensor än 2/3 tum, t ex Leicas nya X2 med APS-C-sensor och 16,1 megapixel, men då hamnar man i en annan prisklass.

Fujifilm X10 ger ett enkelt retroinspirerat intryck, men den är ändå full av knappar och kontroller. Nu är jag inte den typen som måste prova alla finesser bara för att de finns, men vissa funktioner ser jag fram emot att använda. Det ska exempelvis finas en separat knapp för exponeringskompensation, något jag på senare tid har använt flitigt i kombination med spotmätning. Att komma åt kompensationen direkt utan att leta i menyn är ett plus. Även övriga knappar sitter ganska lätt åtkomliga till vänster om LCD-skärmen.

Kameran har manuell zoom på gammaldags vis med en ring på objektivet. Det är bra. Har tidigare försökt finjustera zoominställningen på “motoriserade” kameramodeller och blivit irriterad på den bristande precisionen.

Visserligen handlar det mest om stillbilder för min del, men kameran filmar i 1080p. Det kan komma till användning i mitt nya jobb (mer om det i ett kommande inlägg).

Enligt de kameratester jag läst står sig X10 bra i konkurrensen. Den tilltalar mig mer än Canons senaste kompakta modeller. Har även tagit del av manualen som finns att ladda ner som PDF-dokument på Fujifilms webbplats.

Men ännu är inte sista ordet sagt. Jag hinner förmodligen ändra mig flera gånger innan köp blir aktuellt. Den här kameran ska vara min dagliga följeslagare i flera år framöver, så det blir definitivt inget impulsköp.

Kulturvägen Färnäs bygata

Härmed fortsätter serien om Dalarnas kulturvägar som inleddes med det här inlägget i söndags. Omslaget till boken jag berättade om, “Kulturvägar i Dalarna” pryds av en vy från Färnäs bygata (Väg 951) med bevarad ålderdomlig bebyggelse.

Den ovanligt stora byn Färnäs är klassad som riksintresse för kulturmiljövården. I byn finns flera välbevarade timmerbyggnader från medeltiden och fram till sekelskiftet 1800 - 1900. Bilden ovan visar några av de finaste äldre byggnaderna längs bygatan.

Den som färdas längs bygatan bör passa på att svänga in på Stikågatan. Där står tre härbren på rad, ett av dem byggt på 1300-talet. En informationstavla finns uppsatt på platsen.

Strax innan vägen möter riksväg 70 åt Rättvikshållet finns en milsten från 1836. Stenen minner om den tid när den allmänna landsvägen - “Dalkarlsvägen” eller “Linnévägen” från Mälardalen - följde bygatans nuvarande sträckning här.

Fram till 1970-talet gick riksväg 70 genom byn och då blomstrade affärslivet där. När jag var barn drevs fortfarande flera livsmedelsbutiker, färghandel, två bensinstationer, ett beryktat gatukök (Holgers kiosk) samt ett postkontor intill vägen.

Flera av butikslokalerna står fortfarande kvar och bär spår från den tiden det begav sig. Bilden ovan visar lokalen där ICA-butiken Krångs Livs drevs. Idag finns de närmaste butikerna i grannbyn Norets expanderande köpcentrum.

Min olyckliga kärlek till ett ogräs

Varje år när blomstertiden nalkas, riktas min blick mot de tusentals lupiner som intar vägkanterna här i nordöstra Siljansbygden. Det sägs att de är ett ogräs, en ursprungligen förvildad växt som parasiterar på vår naturliga flora. Därför är de ovärdiga att fotografera. Den som ändå gör det visar prov på dålig smak och botanisk okunskap.

Kanske beror mitt intresse för lupiner på solidaritet med likasinnade. Jag är ju själv, enligt förhärskande politisk ideologi, ett ogräs. En dekadent, arbetsskygg usling som lever på sjukbidrag och är olönsam för de välbeställda. Vi varbölder på samhällskroppen håller givetvis samman för att göra det så jävligt som möjligt för alla andra.

Men bonnig smak är förstås också en korrekt diagnos. Vi lantslödder tillåter oss oblygt att tycka det vackra är vackert, även om det inte är försett med fina stämplar.

Även bekvämlighet kan ha en viss betydelse i sammanhanget, det ska erkännas. Det handlar ju inte om någon sällsynt art som man måste bestiga berg eller tränga genom djungler för att få nöjet att rikta kameran mot. Att färdas fyra kilometer hemifrån är i mitt fall tillräckligt. Där, intill järnvägskorsningen i grannbyn Färnäs, kan man räkna till tusentals blåa, violetta, rosa och vita exemplar.

Den Virtuella Floran upplyser om att lupinsläktet består av storväxta, vanligen fleråriga örter. Bladen är fingrade med många småblad, därav blomsterlupinens latinska namn Polyphyllus som helt enkelt betyder “många blad”.

Samma flora hävdar att kronan vanligen är blå, mer sällan vit, rosa eller flerfärgad. Dock finns det gott om rosa och ganska många vita exemplar i den nämnda lokalen och på andra platser i närheten.

Lupinsläktet har cirka 200 arter men bara två av dem räknas som fast  etablerade i Sverige. Blomsterlupinen (Lupinus polyphyllus) är vanligast men kan lätt förväxlas med den mindre vanligt förekommande sandlupinen (Lupinus nootkatensis).

Blomsterlupinen har inte alltid funnits förvildad i vårt land. Första fynduppgiften om vildväxande lupiner i Sverige publicerades år 1870. Från början förekom växten naturligt i västra Nordamerika, allt enligt Den Virtuella Floran.

Sommarens ihållande regnväder har inte gett mig många tillfällen att avporträttera mina älsklingar. I början av deras blomningsperiod i mitten av juni fotade jag dem mot bakgrund av gråmulen himmel och “värmde upp” bilderna med ett orange filter i bildbehandlingen. Kanske hade resultatet blivit ännu bättre om jag hade maskat själva blomman och sedan ökat dess färgmättnad med ytterligare ett justeringslager. Det blir ett projekt att ägna sig åt när höstmörkret faller.

En kamera att ta med överallt

Min gamla trotjänare Canon EOS 350D sjunger på sista versen. Sensorn är så nedfläckad att en total fabriksöversyn är av nöden. Det kan bli en dyr historia. Vikande synskärpa gör det dessutom svårt att hantera den nyare Olympus PEN EP-1 som saknar optisk sökare. Alltså hög tid att spana efter ny kamera.

Jag brukar sällan förhasta mig när det gäller inköp. Kameror bör väljas lika omsorgsfullt som vänner. Ja, med ännu större omsorg. Vänner kan övertalas och manipuleras med list, det tricket fungerar inte med modern elektronik.

Min ekonomi tillåter inga utsvävningar, så någon dyrbar systemkamera kan inte komma på fråga i detta skede. Då får jag spara och gneta i några år till. Troligen blir det då en Canon av något bättre kvalitet än den jag haft tidigare för att kunna utnyttja de objektiv jag redan har.

Men i första hand gällde det att välja en enklare modell. En kompaktkamera, men utan att ge alltför stort avkall på kvalitetskraven. En kamera i litet format som man enkelt kan ta med sig överallt, exempelvis på mina utflykter med elrullen och de lite längre resor jag så gärna vill företa.

Ett krav jag absolut inte kompromissar med är att kameran ska kunna spara bilder i råformat. Jag låter mig inte nöja med JPEG-kompressionens kvalitetsbortfall.

Viktigt är också möjligheten att göra alla inställningar manuellt om jag så vill. Det får gärna vara enkelt, men inte så enkelt att man blir slav under tekniken. Bländare, slutartid, ISO-värde, vitbalans och fokus måste alla tillåta att man väljer bort automatiken.

Här är det glädjande  att dagens kompaktkameror har utvecklats åt rätt håll. Tillverkarna har inriktat sig på en kundgrupp av lite mer avancerade fotografer med högre krav. Det finns knappt längre några s k “nybörjarkameror” att få tag på.

Själv har jag aldrig förstått varför en “nybörjares” frihet att experimentera måste begränsas. Det går att utforma knappar och reglage så att de finns tillgängliga utan att ligga i vägen och skapa teknikångest. Menyerna kan göras enkla men ändå innehålla alla möjligheter när man dyker ner på djupet.

En kompaktkamera idag är mer ett komplement än ett alternativ till systemkamera. Det är just den uppgiften min nya kamera ska ha på längre sikt. Givetvis vill jag då inte behöva ångra att jag inte tog med den “riktiga” kameran. Bildsensorn, kamerans hjärta, får alltså inte vara i minsta laget. En 2/3 tums sensor är något av det bästa man kan komma över till rimligt pris. Utan systemkamerans APS-C-system får man visserligen räkna med mer brus vid högre ISO-värden, men det kan jag troligen leva med. Det är sällan jag fotar under så extrema ljusförhållanden att jag måste gå över ISO 800.

Bildstabilisering och andra objektivfinesser är jag inte så imponerad av. Är inte mer bekväm av mig än att jag kan frakta med mig stativet på elrullen. Och när man fotar på fri hand är det en stor fördel att ha optisk sökare eftersom man då får ett extra stöd när kameran vilar mot ansiktet.

Ett någorlunda skarpt och ljusstarkt objektiv är förstås en fördel, men hanteringen av objektivet är också viktigt. Av flera anledningar gillar jag inte motorzoomar utan föredrar en ring att vrida manuellt på. Det sparar batteri och möjliggör en mer exakt inställning. Det har stor betydelse när man som jag är mindre rörlig och har svårt att fysiskt förflytta sig närmare motivet.

Nåja, “Vir fåm fäl sjå” (vi får väl se). Ännu har jag lite tid på mig att fatta mitt beslut. Först protes, sedan kameraköp.

Dalarnas kulturvägar bjuder på motiv

Vägar och stigar genom landskapet har funnits i alla tider. En del av dagens vägar har anor från medeltiden eller förhistorisk tid. Ibland följer hela eller delar av vägen den ursprungliga sträckningen. Vägarna utgör ofta de äldsta bevarade strukturerna i landskapet. Härmed startar vi en serie inlägg där vi uppmärksammar några av de mest intressanta kulturvägarna i Dalarna.

Jag har nyligen läst en intressant bok om Dalarnas äldsta, bäst bevarade och kulturhistoriskt mest värdefulla vägar. Den gavs ut i 2002 och har producerats av Kulturmiljöenheten vid Länsstyrelsen Dalarna och Vägverket Region Mitt.

I boken presenteras ett urval av vägar som har såväl historisk som turistisk betydelse. Tyngdpunkten ligger vid Bergslagsområdet och då främst de transportvägar som hade betydelse för gruvdriften i Falun. Men här finns även vägar med stort upplevelsevärde från Siljansbygdens karaktäristiska bylandskap och Västerdalarnas stora skogsbygder.

Småvägar av äldre ursprung gör det än idag möjligt för oss att uppleva varierande landskap med stora skönhetsvärden. Den som ger sig ut på upptäcktsfärd med kamera längs Dalarnas mindre vägar har många fascinerande motiv att se fram emot.

Småvägarna har oftast bevarad närhet till landskapet och följsamhet till topografin. Det märker man ibland genom att vägen går precis i gränsen mellan två landskapstyper, t ex skogs- och odlingslandskap. Det är också vanligt att vägar följer gamla sockengränser, sjöar och vattendrag, forntida begravningsplatser etc. Ofta strålar flera äldre vägar samman vid en kyrka som bildar navet i ett medeltida vägnät.

Kurbitskonst även i sommar

För andra sommaren i rad har Morakonstnären Britt-Marie “Britta” Nilsson öppnat sin utställning av kurbitskonst i gamla kvarnstallet i Fu. Ett givande utflyktsmål för dig som besöker Siljansbygden och färdas mot Mora längs riksväg 70.

Konstnären och formgivaren Britt-Marie Nilsson baserar sin konst på kurbits - de traditionella penseldragen från dalahästkrusningen. Hon blandar detta folkliga konsthantverk med inslag som grafisk kalligrafi, stentryck och akvarell. Därigenom skapar hon en unik nyskapande fusion av gammalt och modernt.

I kvarnstallet - “Brittas Kurbitslada” säljer hon sina alster. Där ges även möjlighet för besökaren att prova på bland annat täljning och målning av dalahästar enligt den månghundraåriga traditionen från byn Nusnäs.

Sitt stora genombrott fick Britta år 2009 när hon startade företaget Britta I Dalarna. Det skedde i samband med att hon designade kuddbroderiet Lust & Fägring Stor med Mora Hemslöjd som uppdragsgivare. Hon har även formgivit framgångsrika produkter som trädgårdsspaljén Musica Vigore och brickan Dalaträdgård. Hon erbjuder även en dalahäst i egen design, skärbrädor, servetter, konstvykort samt akvarellmålningar och stentryck.

Britta har även bjudit in några av sina konstnärskollegor att ställa ut konst och konsthantverk i Kurbitsladan. Dalarna är den gemensamma nämnaren och inspirationskällan. Bland annat visar Buzgården sina skinnkläder.

För att besöka Kurbitsladan, kör riksväg 70 från Rättvik mot Mora. Tag vänster vid avfarten mot Nusnäs i byn Fu, drygt en mil från Mora. Du hittar Kurbitsladan omedelbart till vänster intill den gamla kvarnen.

Det var en gång en fot (del 1)

Det här är berättelsen om en underbensamputation och följderna därav.

För cirka en månad sedan meddelade jag att FOTO Inspiration skulle vila en tid. En besvärlig sårinfektion på vänster fot gav mig konstant feber och tog bort all min energi.

Beskedet kom i början av juni. Inget kunde längre göras för att rädda min vänstra fot. Bakterierna som slagit rot i såret hade i princip totalförstört hälbenet och hotade att fortsätta tugga ben. Allt som återstod var amputation av underbenet.

Sår på fötter och smalben har jag haft i många år, men den här gången var förloppet explosivt. Det började med en liten sårskorpa baktill på hälen. På bara några veckor hade det utvecklats till ett infekterat, rinnande och öppet köttsår som omfattade hela hälen.

Att den här typen av sår kan uppstå har flera orsaker. Dels har jag haft diabetes i cirka 40 år, vilket påverkar de små blodkärlen negativt. Dels tar jag läkemedel som sänker immunförsvaret för att undvika avstötning av mina transplantat. Det innebär tyvärr utökat spelrum för mindre trevliga mikroorganismer.

Ytterligare en komplikation av diabetes är att känseln försvunnit från fötter och underben. Jag kan med andra ord trampa på ett häftstift, en glasbit etc. utan att märka något. Vet inte hur just detta sår uppstod.

Ett par veckor efter diagnosen blev jag inlagd för operation dagen därpå. Benet kapades strax nedanför knäleden för att senare kunna applicera protesen på bästa sätt. Fick ryggmärgsbedövning som verkade mycket effektivt. Den tillfälliga förlamningen släppte efter några timmar och jag flyttades till Ortopedavdelningen.

Där fick jag hjälp av sjukgymnast att hålla rörelseförmågan igång i benstumpen. En arbetsterapeut tog fram de hjälpmedel jag behövde för att klara mig i hemmet tills vidare. Gips och stygn måste förstås avlägsnas för att det ska fungera med protes. Man får räkna med några veckors väntan innan operationssåret läker.

Ett problem återstod att lösa: Kisseriet fungerade inte efter operationen. Det var bara att tömma blåsan med kateter. Samma sak brukar hända mig varje gång jag opereras, så det var ingen ny erfarenhet.

Det sistnämnda förbättrades stegvis. Två dagar efter operationen fick jag åka hem med en kasse värktabletter i bagaget.

Det blev förstås en smula besvärligt. Har inte den fysiken att jag kan hoppa omkring på ett ben. Fick med mig en rullstol och en mobil toastol. Det senare var nödvändigt eftersom toalettdörren från 1960-talet är för trång för handikapphjälpmedel. Ännu en påminnelse om nödvändigheten av att flytta till lägenhet snarast möjligt.

En vecka efter operationen kallades jag tillbaka till Ortopedavdelningen för kontroll av operationssåret. Överläkaren konstaterade att allt bara såg fint ut. Stygnen skulle tas en vecka senare. Om det fortsatte att läka fint kunde jag räkna med att påbörja protesträning inom cirka en månad.

Fortsättning följer…