söndag 30 september 2012

Det var en gång en fot (Del 4)

Under resten av augusti förbättrades läget med det nya såret stegvis och utvecklades aldrig till något nytt amputatiionshot. Men tro för den skull inte att tillvaron skulle bli problemfri.

En måndag i slutet av månaden kallades jag till njurmottagningen på Mora lasarett för läkarbesök. När jag rullat hem igen hann jag inte ens börja jobba förrän en sköterska ringde och meddelar att mina njurvärden var på tok för höga.

Kreatinin hade ökat från cirka 80 till 124. Läkaren hade beslutat att omedelbart skicka mig till Uppsala Akademiska sjukhus. Det var bara att ringa taxi och packa det jag behövde.

Lyckligtvis hann jag få med mig datorn och jobbpapperen. Vistelsen i Uppsala skulle nämligen visa sig dra ut ordentligt på tiden. Några dagar skulle komma att bli några månader.

Först genomfördes biopsiundersökning av transplantatet. Läkaren lokalbedövade alltså huden och stack in en spruta i organet varvid provvätska sögs upp för att analyseras. Efteråt var det sängläge i fyra timmar som gällde på grund av blödningsrisken. Att tvingas till viloläge är den mest stressande tortyr jag kan tänka mig.

Biopsin visade på en mindre avstötning. Immunförsvaret hade alltså vaknat och skickat ner en förtrupp till njuren som de betraktar som en främmande inkräktare. Immunförsvar är bra att ha, men tyvärr lider det av främlingsfientlighet, även mot nyttiga invandrare.

Första steget i behandlingen var en rejäl dos cortison intravenöst. Det tog några dagar i anspråk och gav rejält förhöjt blodsocker men stoppade dessvärre inte avstötningen. Istället sattes en betydligt starkare medicin baserad på donatorspecifika antikroppar in.

Vid första dosen fick jag en häftig reaktion, ont överallt och fruktansvärd frossa. Därefter var reaktionerna mindre dramatiska. Efter några dagar konstaterades att kreatininet hade sjunkit. Blodsockervärdena var fortfarande för höga men läkningen av bukspottkörteln är inte momentan och skulle förhoppningsvis fortsätta även efter medicineringen.

Far och Berit kom på besök flera gånger under min vistelse i Uppsala. Varje gång hade de med sig en bunt tidningar och andra lokala publikationer jag kunde gå igenom för att hitta uppslag och idéer till Mora-TV. Det är en välsignelse att kunna ta med sig jobbet. Dessutom laddade jag ner ett gratisprogram för filmredigering, något att träna upp min yrkesskicklighet med för framtiden.

Avstötningen visade sig dessvärre vara av mindre godartad form än man trodde från början. Ännu efter ett par veckor var njure och bukspottkörtel hårt angripna och fordrade nya starkare mediciner. Mitt tillstånd väckte många tankar och funderingar. Skulle jag orka fortsätta med alla mina projekt och med mitt nya jobb om det blev återgång till dialys och insulinbehandling?

Blodsockervärdena var fortsatt höga, vilket tydde på att bukspottkörteln fortfarande var angripen av mitt immunförsvar. Insulinbehandling var redan ett faktum. Snart blev jag tvungen att börja fasta med näringsdropp för att organet skulle få vila och återhämta sig. Fastan utsträcktes i flera veckors tid och var mycket jobbig. Jag tror att jag aldrig tidigare har varit lika hungrig.

Kreatininet, njurvärdet förbättrades och började närma sig normala värden. Men värdena för bukspottkörteln och det höga blodsockret stod och stampade på samma nivå.

Fortsättning följer

lördag 29 september 2012

Det var en gång en fot (Del 3)

Dessa rader skrivs på Uppsala Akademiska sjukhus. Att jag skulle hamna här och vistas här i över en månad kom som en fullständig chock för mig. I slutet av augusti besökte jag njurmottagningen på Mora lasarett för en vanlig rutinkontroll. Det visade sig att njurvärdena plötsligt var för höga och jag blev omedelbart kallad till Uppsala.

Senare delen av augusti månad kändes som att plötsligt hamna mitt i en storm efter en lång tid av bedrägligt lugn. Först blev min älskade fyrbente vän Hobbe anfallen och illa biten av en schäfertik.

Orsaken känner förmodligen bara schäfern till, men hundar har ju sina rangstrider. Schäfrar är vana att vara herren (i det här fallet frun) på täppan och Hobbe har betydligt
större självförtroende än sin ringa lekamen. Dessutom är han kastrerad och ger därmed kanske ”fel” doft till det motsatta könet.

Som tur är finns min mycket hundkunniga granne
Ewa till hands. Hon skjutsar Hobbe till veterinärstationen i Mora. Där rekommenderar distriktsveterinären vidare transport till Djursjukhuset i Falun. Bukhålan kan i värsta fall ha
skadats av ett djupt bett på ena sidan. Dagen därpå opereras Hobbe.

Lyckligtvis avlöper det mycket väl. Hobbe har inga inre skador. Han förses med dräneringsrör på såren och plastkrage runt halsen för att inte kunna slicka såren och får komma hem igen.

Ewa tog hand om honom i några dagar då jag i mitt handikappade tillstånd inte kunde hindra honom från att hoppa upp i sängar och dylikt. Det fick han inte göra för att inte anstränga sin skadade kropp i onödan. Som tur är finns bra smärtmediciner även för vovvar. Hobbe var visserligen lite tröttare än vanligt av alla upplevelser och droger men tycktes i övrigt må fint och visade tydligt sin glädje över att vara hemma hos oss igen.

Historien om benstumpen fortsatte i ungefär samma hjulspår under augusti. I mitten av månaden blev jag kallad till ortopedtekniska och fick en “silikonsocka” att fästas runt stumpen för att ta bort det mesta möjliga av svullnaden innan måtten tas för protesen. Därefter har jag att se fram emot ännu en lång väntetid innan jag äntligen får min protes och kan börja träna med den.

Samma eftermiddag upptäckte jag ännu ett sår även på min högra fot. På främre delen av trampdynan strax nedanför tåfästet hade en stor hudflik lossnat och därunder var det blodrött och vätskade. Jag beslöt ringa fotvården för att om möjligt få extra tid dagen därpå.

Det blev en ny omgång med dagliga färder till Mora lasarett för såromläggning…

(Fortsättning följer…)

fredag 28 september 2012

Ungdomsdrama med blå sommarkänsla

Himlen är oskyldigt blå som kom för några år sedan är en mysig sommarskildring som utspelar sig i skärgårdsmiljö i mitten av 1970-talet.

Den har fått många lovord från en vuxen publik men jag kan svårligen tänka mig det som något annat än ett ungdomsdrama. Ett ganska typiskt sådant dessutom, med äldre tiders sensmoral och pekpinnar som grädden på moset. Den onde åker förr eller senare dit och det gäller att inte gå hans ärenden, för då går det minsann illa för dig lille vän.

Alltså känner jag mig som tillhörande fel åldersgrupp för att förstå mig på den här filmen. Jag tillhör de gamla och oförbätterliga.

Till det positiva hör Peter Dalle som gör en mycket trovärdig rollteckning som krögare och knarkkung på Sandhamn. Bill Skaesgård gör också mycket väl ifrån sig som Martin som år 1975 flyr storstaden och en gravt alkoholiserad far för drömjobbet på Sandhamn.

Chefskrögaren Gösta (Peter Dalle) tar sig snabbt an Martin och han blir Göstas favorit. Snart får han börja hjälpa till med Göstas förehavanden utanför krogbranschen utan att förstå exakt vad han arbetar med. Steg för steg blir han en del av Sveriges största kriminalskandal, Sandhamnsligan med kopplingar till högsta ort. Samtidigt möter han sin ungdomskärlek Jenny som visar sig vara Göstas dotter och som begriper en hel del…

Som sagt, ett sedelärande ungdomsdrama är det och det går stundtals i ett tempo som är lite för rappt för att påminna om den tid det ska utspela sig i, 1970-talet. Trots Bang, A Boomerang med Svenne & Lotta på radion.

torsdag 27 september 2012

En minnesvärd utställning

Att gå på konst- eller fotoutställning skänker inspiration men också behaglig vila. År 2008-2009 inträffade en del dramatiska förändringar i mitt liv. Det var också under den perioden insikten vaknade om att jag skulle ägna resten av mitt liv åt bildskapande. Kanske är det därför jag har så starka minnen från några utställningar jag besökte då.

Sommaren och hösten 2008 visades samlingsutställningen Ljuset från Kalifornien på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Däri ingick höjdpunkterna inom det kaliforniska akvarellmåleriet i ett historiskt perspektiv mellan åren 1908 och 2008.

Det var en fantastisk mångfald av stilar, genrer och motiv som presenterades. David Hockney, Sam Francis, Robert Bechtle och Raymond Pettibon hörde till de samtida konstnärer som fanns representerade. Jag har nu roat mig med att slå upp dem alla på nätet för att på så sätt återse de mest lockande delarna av utställningen.

Totalt presenterades verk av 59 konstnärer från privata konstsamlingar såväl som museer. Till de senare hörde bland de tongivande San Francisco Museum of Modern Art och Fine Arts Museum of San Francisco.

Gemensam nämnare för alla konstverk var det speciella kaliforniska ljuset. Det är ingen slump att just akvarelltekniken kommit till så stor användning under dessa hundra år, men Ljuset från Kalifornien (Pacific Light) innehöll även prov på andra tekniker inom samtidskonsten, t ex collage.

onsdag 26 september 2012

Still going strong(er)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

FOTO är Sveriges äldsta fotomagasin som fortfarande ges ut. Relanseringen vid årsskiftet blev en succé. Prenumerationerna strömmade in och tidningen fick många lovord. Nya FOTO fick större format och bilder, tjockare papper för bättre bildåtergivning, utökade sektioner med tips och tester, bildbehandlingsskola med mera.

Sommarnumret, det som enligt chefredaktör Jan Almlöf brukar kallas ”numret vi visar våra muskler med”, innehöll 32 extra sidor och hade till viss del karaktären av extra allt.  Nu har det gått några månader och tidningen har fortfarande ett strongt innehåll.

En stor del av septembernumret tillägnas den svenska legendaren Lennart Nilsson med bland annat en rejäl intervju, hans 90-årsdag till ära. Men här finns naturligtvis också som vanligt några uppslag med fotonyheter av allra bästa sort.

Det är tidningens största förtjänst att den satsar mer än andra svenska fotomagasin på att täcka in aktuell fotografi journalistiskt. Och det är också ett av huvudskälen till att jag fortsätter prenumerera på FOTO år efter år. Den är trivsam och läcker att bläddra i och innehåller även gott om intervjuer med och bilduppslag med kända och okända svenska och internationella fotografer.

Lennart Nilssons bilder är förstås sagolika att se men detta nummer innehåller även ett mycket bra referat från Moderna museets utställning av Irving Penn-bilder ur sina egna samlingar där även en ganska heltäckande biografi av den berömde fotografen ingår.

Laurent Geslins bilder av vilda djur mitt i storstaden fascinerar och lockar till egna uppleveser.

Tipsavdelningen domineras av en uttömmande artikel med 25 tips på hur man fotograferar hundar, något som säkert många fotografer därute vill lära sig mer om. Jag hade stor behållning av att läsa artikeln och fick många funderingar på hur jag ska avporträttera min egen hund.

Ralph Nykvist ger sina bästa tips om hur man tar gatubilder utan att bli tillrättavisad för att man plåtar utan att be om lov.

Fotografering med tubkikare och adapter – digiscoping – gås ingående igenom.

På bildbehandlingens område handlar det bland annat om friläggning och uttömmande om hur man skapar svartvita bilder i Photoshop och olika tredjepartsfilter. I nästa nummer blir det genomgång av hur man skriver ut perfekta svartvita kopior från sina bilder. Serien Photoshopskolan har aldrig gjort mig besviken. Den är en av de bästa nyheterna som introducerades i FOTO vid årsskiftet när magasinet fick sitt välbehövliga ansiktslyft.

Testsektionen innehåller bland annat en hel del systemkameror från de dyraste proffskamerorna (Canon EOS Mark 1D) till de billigare versionerna.

tisdag 25 september 2012

Porträtt dominerar magasin som vuxit

Tidskriften Digitalfoto har vuxit. Inte till antalet sidor men till innehållets kvalitet. Jag har läst ett tiotal nummer av tidningen sedan 2010 och upplever att det inte längre känns som en hög halvkasst översatt material i kursform. Nu ställer man gärna nästa nummer i hyllan och sparar det länge.

Det senaste numret inleds som vanligt med serien ”10 saker att testa med en gång”. Den är ganska välkänd för mig vid det här laget och innehåller ofta flera inspirerande guldklimpar.

I det här numret handlar det om att fotografera solnedgångar, färgfyllda sommarstilleben, kustlandskap, high-key porträtt, flygande fåglar, silkeslena vattenbilder med lång exponeringstid, atmosfäriska element i tidiga morgonbilder med soluppgång, bilder till sjöss, porträtt vid poolkanten och sportbilder.

Sedan är det dags för en av två yrkesverksamma fotografer att visa sina alster. Först ut är den kanadensiske “rooftoppern” Tom Ryaboi. Det är lätt att få svindel bara av att titta på hans bilder från toppen av världens skyskrapor.

Den stora sektionen om utomhusporträtt sommartid har fått rejält utrymme i detta nummer. De flesta av tipsen är enkla och grundläggande så att även en nybörjare kan hänga med från början. Längre in i temaartikeln blir det något mer komplicerat med ljussättning och externa blixtar via radiosändare. Det mesta täcks in, från att fotografera i naturligt ljus till att bemästra skärpedjupet och balansera exponeringen.

Nu kom den här sommarporträtt-specialen lite sent på säsongen men vi får väl hoppas på en (bättre) sommar nästa år med möjlighet att öva in lärdomarna. Att man hade bråttom med att baka in porträtt i innehållet har att göra med en färsk läsarundersökning där porträtt stod högt på önskelistan.

Några sidor längre fram förklaras hur läsaren Lambrecht fick chansen att ta omslagsbilden, och därefter följer den digra praktiksektionen Plåta! Med bland and annat ljussättning av landskapsbilder samt hur man rengör kameran, fotograferar ”dränkta” plastblommor, sport och action med rätt inställning av autofokus samt utomhusporträtt utan hårda skuggor. Det senare en lättversion av den nämnda temaartikeln.

Bildbehandlingssektionen handlar om att kombinera flera RAW-exponeringar, något som kan göras i Photoshops enklare lillebror Elements. I Photoshop CS och de senaste versionerna handlar det om selektiva exponeringsjusteringar. Det finns även lite text som förklarar hur man gör om man har äldre versioner eller använder Elements.

Dags sedan för numrets andra fotograf att presentera sig. Louis Montroses resebilder fångar vardagen snarare än den bild som turistbroschyrerna vill förmedla. Sektionen Heta bilder låter läsarna skicka in sina egna alster.

Tidningens guldklimp som faktiskt fick mig att köpa detta nummer utgjordes av en artikel om enkelt filmskapande med programmet Power Director version 9 som man kunde ladda ner gratis från tidningens hemsida. Nu har det visserligen kommit en ny och bättre version av nämnda programvara men den ska man enligt uppgift kunna få en ganska juste deal på.

Till testerna hörde bland annat EOS M, Canons första spegellösa, en mängd nyheter från Fujifilm, Samsung och Nikon och dessutom även Panasonic LX 7, ”lätt, snabb och perfekt formad” enligt testet.

Ett annat filmredigeringsprogram, Movie EZ HD avslutade testerna. Sist en  avdelning om sportfoto med instegsmodeller och ganska ingående jämförelser av bildkvalitet mellan de olika billiga kameramodeller som presenterades. 

måndag 24 september 2012

Mysig miljö bygger skräckstämning

Säga vad man vill om Daniel Radcliffe, men han har betydligt fler strängar på sin lyra än Harry Potter. Här spelar han en ung advokat som beger sig ut på uppdrag i den ödsliga brittiska landsbygden för att rädda sitt anseende, inbegripet sin egen och sina barns framtid.

Det känns som om romanen som ligger till grund för The Woman In Black skulle vara skriven på 1800-talet men Susan Hill skrev den så sent som 1983. Den fick ett succéartat mottagande som pjäs i West End.

Vi möter Arthur Kipps (Daniel Radcliffe), ung änkling och advokat. Som en sista chans att rädda sin karriär blir han skickad till en enslig by på den engelska kusten. Redan här är fotografin och miljöteckningen i mästarklass och ger mången njutning. Själv satt jag som vid en varm brasa i en fjällstuga mitt i smällkalla vintern och bara drog i mig för fulla muggar av atmosfären.

I byn ska unge herr Kipps ta hand om dödsboet efter en kvinna som levt sitt liv på en ensligt belägen herrgård. Här fortsätter den gastkramande miljön att byggas upp med alla tänkbara ingredienser från den engelska landsbygden. Herrgården är tidvis helt isolerad från omvärlden genom tidvattnet. Vintervägen ut dit tillryggalagd med häst och vagn är en bild värd att resa dit för och medföra tung kameralast.

Därute i det spökiga och stökiga hör han mystiska ljud, ser föremål som rör sig och skymtar en svartklädd kvinna i trädgården. Även inne i byn händer det mystiska saker och byborna vill driva den unge advokaten på flykt som satt övernaturliga krafter i rörelse genom att lägga näsan i blöt.

The Woman In Black kan komma att betraktas som en milstolpe i skräckfilmshistorien eftersom den inte förlitar sig på plötsliga skrämseleffekter till mer än ett yttersta minimum. Sen obehagliga stämningen byggs upp med helt andra medel.

Daniel Radcliffe gör en strålande insats i denna sin första huvudroll efter Harry Potter. Jag är glad att jag faktiskt helt avstått från att se Potterfilmerna och att detta därmed blev min första bekantskap med Radcliffe någonsin. Det första intrycket blev mycket gott.

lördag 22 september 2012

Där jag mången gång vandrat som barn

Cykelvägen förbi Treffenbergsparken.

Mellan åren 1968 och 1975 växte jag upp i en tvåa på Vasagatan i Mora. Till de minnen som bäst bevarats hör promenaderna med mor längs stråket genom Treffenbergsparken till stationshuset. Ännu tidigare måste jag ha passerat där hundratals gånger i barnvagn. Nu, 40 år senare, färdas jag samma väg i min elrullstol.

Det närmaste tegelhuset på bilden var mitt barndomshem. Vid mitten av 1970-talet bestämde sig mina föräldrar för att renovera och flytta till fars föräldrahem i Nusnäs. Det var vid den tiden jag snart skulle börja första klass i skolan.

När jag nu återvände var det för att ta några filmsekvenser innan parken dimensioneras om för att ge plats åt en ny parkeringsplats.

Mora kommun har beslutat bygga ett nytt resecentrum i anslutning till järnvägsstationen. Därför samlar jag på mig filmsnuttar från stationsområdet. Mina redigeringskunniga kollegor får sedan klippas ihop materialet till ett sammanhängande inslag för Mora-TV.

lördag 15 september 2012

Hemmatryggt om otryggt hem

Jo, visst ligger jag ett eller annat år efter i filmkollen. Men vad gör väl det? Vissa företeelser förändras inte så snabbt, och till dem kan man förmodligen räkna standard 1A för amerikanska rysare.

“Förmodligen” lägger jag till för att inte någon filmexpert ska slå mig för hårt på fingrarna. Efter att ha sett mig ikapp till dagens dito kanske jag ändrar ståndpunkt. Vilket jag betvivlar.

I inledningen till Resident från 2011 möter vi akutläkaren Juliet på spaning efter en våning i New York. Hon finner vad hon söker, dessutom till låg hyra och med en till synes trevlig och hjälpsam hyresvärd (Jeffrey Dean Morgan).

Nu börjar det hända mystiska saker och Juliet anar att hon inte är ensam i lägenheten. Med hjälp av en övervakningskamera uppenbaras den hemska sanningen.

Sexig ensamboende kvinna med våldsbenägen ex-man någonstans därute, mystiska skuggor som rör sig i bakgrunden, oförklarliga ljud, lik som plötsligt lever bara för att attackera offret en sista gång. Allt detta finns med i Resident. Den är ett tryggt och hemtamt, välförsett smörgåsbord för notoriska älskare av psykopatrysare.

Scenerna där Juliets (Hillary Swank) fragmentariska minnen spelas upp är kanske som det har påståtts, mästerliga, men de lyfter inte filmen som helhet till någon högre nivå.

tisdag 11 september 2012

Arbetets paradox

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Precis där man rullar in till hembyn Nusnäs finns ett litet område som mänskligt arbete i olika form har satt sin prägel på. Under den gångna våren och sommaren har jag ibland stannat till där på väg till eller från Mora.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hedvallen är det namn som brukar användas om platsen. Namnet härrör från den tid då området tjänstgjorde som idrottsplats och då främst skådeplats för lokala fotbollsmatcher. Dessa aktiviteter flyttades sedan till nya Morängets IP mitt i byn.

Fotografiskt sett är det något mycket speciellt med just spåren av arbete. Den största av paradoxer är att för varje given tidpunkt befinner sig all rörelse i stillhet. För att kunna bevisa att rörelse ägt rum behöver man alltså minst två frysta ögonblick mellan vilka tillräcklig tid förflutit för att skillnaden ska vara mätbar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bilderna må andas oändlig frid och stillhet men deras innehåll har formats av flitiga kreativa händer och den skapandeprocess som kallas arbete.

Det är därför jag gillar att gå på upptäcktsfärd på platser som den ovan beskrivna. Paradoxen. Människans och Guds osynliga närvaro.

måndag 10 september 2012

Ramtrender kommer och går

Inpaketerade kartonger.

För en tid sedan var det populärt att lägga svarta ramar runt svartvita bilder. Ramen gjorde bilden mer enhetlig och adderade ibland lite tyngd. Om bilden var hårt beskuren blev ingreppet mindre uppenbart med en svart avgränsning.

Det finns många varianter av ramar man kan lägga på innan bilder går i tryck eller laddas upp till nätet. Bara den enkla ramen ovan kan varieras i det oändliga med olika färg, tjocklek, opacitet och blandningslägen.

Enkla svarta ramar tycker jag passar bäst till kvadratiskt format. Om inte minnet sviker mig, var de flesta fotografer inne på samma linje när det var trendigt runt 1990-talet.

Effekten tas enkelt fram i de flesta bildredigerare genom att markera hela bildytan och välja Redigera -> Ramlinje (kontur) eller liknande menyval.

Storleken måste förstås anpassas till vilka mått bilden ska ha efter utskrift. Jag valde 150 pixlar till 32 x 32 cm. För att ramen skulle bli synlig mot bloggens mörka bakgrund lade jag även på en vit ram. Den funktionen fanns i all sin enkelhet i Windows Live Writer som jag skriver mina inlägg i.

Bilden är i övrigt återhållsamt redigerad, skärpt med Högpass och konverterad till svartvitt med endast en smärre kontrastökning.

söndag 2 september 2012

Högpass och blommig ram

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Dagens övning blev två övningar. Plockade fram en blombild från Färnäs i Dalarna med avsikten att skapa en ram till den med uppbyggd av blommiga silhuetter. Men först behövde bilden skärpas.

Högpassfiltret är ofta det bästa alternativet när det gäller skärpa men är också något av en doldis i Photoshopmenyn. Med detta filter kan man exempelvis finjustera detaljer i ett porträtt.

Alla skärpefunktioner går ut på att hitta kontrastskillnader och förstärka dem. Skillnaden med Högpass är att det inte samtidigt förstärker bruset. Man använder det på en kopia av bakgrundslagret och lägger det i blandningsläget Skarpt ljus. Därefter måste man sänka opaciteten på lagerkopian till runt 50-60% för att kontrasten inte ska bli för hög så att skärpeeffekten blir överdriven.

Ramen var lätt att tillverka med hjälp av tipsen i en annan övning. Här användes specialpenseln Azalea tillsammans med Suddgummiverktyget. Man målar bara längs kanterna och gör penseldragen delvis genomskinliga genom att sänka opaciteten till det värde man önskar.

Här använde jag 140 pixlars penselstorlek med Opacitet inställd på 60%. Ett enkelt femminutersjobb utan pedanteri ger förstås inget superresultat, bara en liten vink om hur man kan stajla upp en enkel blombild som denna. Fotot hade beskurits till kvadratformat genom att ställa in 6:6 redan i kamerans meny.

lördag 1 september 2012

17 timmar klassisk polisserie

Under några kvällar har jag avnjutit totalt 17 timmar klassisk svensk polisserie från 1980- och 1990-talet. Strömstad är skådeplatsen för de fem olika serierna. Här hade Per Oscarsson huvudrollen som den superintelligenta polischefen Gustav Jörgensson och Stefan Ljungkvist blev folkkär som den klumpige men mycket välvillige polismannen och antihjälten Evald Larsson.

En viss buskisvarning måste utfärdas här, men Larsson är mycket mer än en bondkomisk kliché. Stefan Ljungqvists rolltolkning är mästerlig. Larsson existerar. Han är en tragikomisk, otursförföljd gestalt som trots detta ofta blir den ofrivillige hjälten i dramat. Vi kan nog känna igen oss i honom lite till mans och kvinns.

När serierna sändes på SVT sågs de och uppskattades av en miljonpublik. Även poliskåren var nöjd med hur deras arbete framställdes i filmerna. Någorlunda trovärdigt för en gångs skull, ansåg man.

I avsaknad av polisiär erfarenhet kan jag inte uttala mig om hur dagens svenska kriminalfilmer och serier lyckas med detsamma, men man får väl hoppas att det har fortsatt i samma riktning. Jag tar gärna del av fiktiva polisutredningar som kunde ha ägt rum IRL. När det känns som på riktigt är behållningen som störst.

Serierna spelades in mellan åren 1982 och 1996. Den första serien, Polisen som vägrade svara, hade premiär i SVT den 21 januari 1982. Här handlar det om tre män som under förevändning att de ämnar starta produktion av djurmat tar sig in på ett bankkontor i Strömstad. Där inne ockuperar de banken och tar tre personer som gisslan: bankchefen, kamreren och en kassörska.

Polischef Jörgenssons strategi blir att bemöta rånarna med total tystnad. Bankens telefoner kopplas till en telefonsvarare där rånarna uppmanas ge sig. I rollen som en av rånarna ser vi Lars-Erik “Hassel” Berenett.

Här formligen skriker det 1980-tal. Det är inte bara från fasta telefoner med roterande nummerskiva, kontorsskrivmaskiner och Eine Feine med Caramba på radion. Även den jazziga filmmusiken komponerad av Curt-Eric Holmquist medverkar starkt till nostalgitrippens fullbordan, liksom språket som ligger betydligt närmare SF-journal än jag minns från mitt glada yuppiedecennium. Dessutom har konstapel Larsson just bytt titel till polisman på order från högsta ort. Vi befinner oss i historiens gryning.

Det är förstås långt från något actiondrama. Spänningen ligger på det psykologiska planet och speglar hjärnkriget mellan Strömstadspolisen och rånarligan Stiegertz-Brandt. Givetvis avgår polischef Jörgensson till sist med segern. Trots att landets högsta polisledning lägger sig i, lyckas han genomföra huvuddragen i sin smarta plan.

Gustav Jörgensson är visserligen unikt begåvad och ofta innesluten i sin egen tankevärld, men för den skull är han ingen ensamvarg. Han har god hjälp av sina likaledes självständigt tänkande och agerande kollegor, Gryt som kan allt om alla Strömstadsbor och Kronborg med sitt fotografiska minne.

När länspolismästare Kipling tar över kommandot i rånarjakten så har denna sammansvetsade trio förutsett det. Själva infångandet av brottslingarna under deras flykt sker dock mest genom en lycklig slump.

När nästa filmserie, Polisen som vägrade ge upp, inleds är vi redan inne i historien. Ett polisuppbåd har gett sig ut för att leta efter en  försvunnen kvinna i Strömstads omgivningar. Därefter ställs tidsmaskinen in på 14 dagar minus och försvinnandet får sin förklaring. Maken, en hårt arbetande och lätt försupen lantbrukare visar sig ha ett finger med i spelet.

Det hela utvecklas till en utpressningshistoria med många bottnar och kopplingar till utlandet. Bit för bit avslöjas vad som har hänt den försvunna Sigrid, men innan dess har ytterligare en människa fått sätta livet till i spåren av en infekterad sammansvärjning.

Här märks det tydligt att SVT har utökat budgetramen från serie 1. Det är fler utomhusscener spridda över ett större geografiskt område som även inbegriper Grekland. Med andra ord måste  Polisen i Strömstad redan tidigt blivit populär hos den svenska TV-publiken.

De väl valda namnen på rollistan är förstås en viktig anledning härtill. Per Oscarssons lysande gestaltning av Jörgensson är oförglömlig och borde höra till allmänbildningen att ta del av. Men även Evert Lindkvist (Nils Gryt) och Alf Nilsson (Bo Kronborg) är som klippta och skurna för sina roller, liksom tidigare omnämnda Stefan Ljungqvist.

De välkonstruerade intrigerna i Gösta Unefäldts romaner som ligger till grund för filmerna tror jag också har medverkat till deras framgångar, liksom den höga igenkänningsfaktorn i den geografiska skådeplatsen, turistorten Strömstad.

Orsaken till att jag investerade i denna DVD-box från PAN Vision var främst minnet av denna atmosfär liksom den unika stämning som skapades genom samspelet mellan rollkaraktärerna.

Fortsättning följer