Det var en gång en fot (Del 2)

Hur känns det egentligen att förlora en fot? Från början var det mer förknippat med hopp än med ångest. En bra protes skulle kunna förbättra min rörelseförmåga och göra det möjligt att ta sig fram gående i större utsträckning än tidigare.

Redan 1998 drabbades jag av skelettsjukdomen Osteopati. Det var under en fotoresa till Gotland som jag märkte att vänster ben svullnade kraftigt. Förvissad om att problemet kunde lösas med motion, fortsatte jag dumt nog att gå långa promenader i det gotska landskapet.

Först när jag kom tillbaka till Mora besökte jag akuten och fick min diagnos. I underbenet och foten hade mängder av små frakturer uppkommit spontant. Först efter ett halvårs gipsning betraktades jag som återställd. Men då hade fotvalvet sjunkit ihop och ena benet var plötsligt flera centimeter kortare än det andra

Problemet korrigerades med förhöjd sko, men det blev aldrig helt bra. Balansen blev lidande och gångförmågan nedsatt. Jag fick ofta sträckningar, värk i höfter och svankrygg m. fl. problem.

Förhoppningen stod nu till att skillnaden skulle kunna korrigeras med en protes som anpassades i längd. Kanske skulle jag kunna gå nästan som vanligt igen, utan smärtor och obalans.

Efter hemkomsten från Ortopedavdelningen blev det en lång tid av väntan på protes. Redan vid utskrivningen skickades en remiss till den avdelning som skulle prova ut och hjälpa mig gå med protesen. Väntetiden uppskattades till en månad. Under den tiden skulle operationssåret läka, svullnaden minska och huden bli så stabil att man kunde applicera protesen utan risk för sårbildning.

En dag i början av juli begav jag mig till den första fotvårdsbehandlingen med bara en fot att behandla. Det gällde verkligen att vara försiktig med den kvarvarande foten nu.

Några dagar senare togs hälften av stygnen på Ortopedmottagningen. Läkare och sköterskor konstaterade att operationssåret såg fint ut, med undantag för en vattenblåsa som uppstått av värmen under gipset.

Ganska exakt en månad efter operationen togs resterande stygn bort på vårdcentralen. Operationssåret hade läkt bra. Endast en öppning stor som ett knappnålshuvud återstod.

I augusti kom ett brev med posten innehållande en kallelse till ortopedverkstaden den 21 i samma månad…

Fortsättning följer…