Sedan sist har jag börjat avverka DVD-högen. Den innehåller 25 skivor jag samlat på mig under några års tid.
Filmhyllan har vissa likheter med en vinkällare. Ju längre dess innehåll lagras innan man konsumerar det, desto bättre.
I det här fallet var dock både etikett och årgång välkända. Beck, 2007. “Den svaga länken”. Och visst var smaken en aning fadd efter att ha avsmakat det mesta i denna serie under årens lopp. Det blir mindre fruktigt, mindre fylligt varje gång.
Trots de fem år som förflutit sedan jag sist såg denna den 22:a Beckfilmen så dröjer några av scenerna kvar i minnet. Intrigen och dess upplösning hade emellertid fallit i glömska.
En ung kvinna våldtas och mördas i en park. Flickans föräldrar upptäcker kroppen och en förbipasserande man larmar polisen till platsen. Snart blir såväl denne man som en svarttaxiförare som erbjudit flickan skjuts misstänkta. Dock har Martin, Gunvald och deras kollegor väldigt lite att gå på och utredningen är nära att köra fast när ett vittnesmål öppnar nya dörrar.
Att börja mitt återtåg till filmvärlden med en fem år gammal Beck var en sorts mjukstart. Beck och Larsson är trygga och invanda ikoner, något av 90- och 00-talets Åsa Nisse och Klabbarparn. Jag har lagt de tryggaste och mest greppvänliga filmerna längst upp i högen för att inte ta mig vatten över huvudet så här i början.
Det blir ingen briljant cinematologisk terminologi i dessa inledande filminlägg (denna mening undantagen). Någon inbiten filmnörd är jag definitivt inte, men tar mig ändå friheten att dela med mig av mina filmupplevelser här.
Nästa gång ger jag mig ut på ännu en nostalgitripp i tid och rum. Färden går då till Strömstad och det glada 80- och 90-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar