Inget nyårsfyrverkeri, bara ett abstrakt digitalt målningsexperiment i all hast.
Oj! Redan tolvslag och dags att summera året som gick. Det blir en snabb nyårskrönika där jag försöker sammanfatta de oerhört positiva omvälvande händelser som inträffat för mig under 2011.
2011 blev året då min sjukdomssituation genomgick en totalomvändning till det bättre. Det blev också det år då min kreativitet satte ordentlig fart och de konstnärliga ambitionerna tog form.
Året började i en formsvacka. Jag var då njursjuk och diabetiker med multipla komplikationer och dyster framtidsprognos. Hade hamnat i depression med åtföljande apati och fick samtalsterapi för detta eftersom medicinering riskerade att skada mina kroppsorgan på grund av mitt sköra tillstånd. På grund av mitt handikapp var jag i princip isolerad hemma i byn.
I mars kom den första stora förbättringen av min situation. Blev då med hjälp av kurator och hjälpmedelsterapeut beviljad ett effektivt handikappfordon, en elrullstol modell “permobil” eller “elmoped” (jag vet ärligt talat inte vad den officiella benämningen är). Som ett resultat bröts min isolering och jag kunde ta mig in till Mora centrum med lätthet, åka ut på fototurer och ingå i ett socialt sammanhang igen. Ett enormt lyft som gav mig mycket energi och livskvalitet tillbaka.
Nästa fantastiska förändring inträffade den 2 maj när jag blev kallad till Uppsala Akademiska Sjukhus för transplantation av njure och bukspottkörtel. Under fyra timmar på operationsbordet förbättrades mina livsförutsättningar och min framtidsprognos radikalt. Diabetes och njursjukdom var plötsligt ett minne blott. Idag mår jag bättre än någonsin tidigare och har fått en outsläcklig energi och aptit på livet.
Ingreppet gick förvånansvärt smärtfritt. Under sommaren och hösten vidtog visserligen en serie komplikationer, men det var mest på grund av de immunförsvarssänkande läkemedel som ges för att undvika avstötning. En besvärlig virussjukdom gjorde att jag blev inlagd på Mora lasarett i sammanlagt drygt två månader. Men det gick att uthärda tack vare att jag hade “jobbet” med mig och dagliga permissioner mellan antibiotikadoserna.
Nu är jag (med reservation för nästa provresultat) fri från cytomegalovirus, en liten rackare som gillar lever och började kalasa lite lätt på min redan i augusti. Upplever inga större besvär förutom av sviterna efter en liten olycka i början av december då jag hamnade i diket med permobilen.
Efter transplantationen fattade jag två viktiga livsbeslut. Det ena gällde att viga återstoden av mitt liv åt att utveckla ett konstnärskap med fotografiska förtecken. Att jag hela mitt liv behållit intresset för fotografi och bildkonst måste tyda på att detta är rätt väg för mig. Slutmålet är att uppfylla uppdraget att göra människor medvetna om livets höga värde, skönhet och vägen till inre harmoni.
Var tidigare övertygad om att detsamma kunde åstadkommas med det skrivna ordet. Har visserligen inte helt gett upp de litterära ambitionerna, men många människor upplever sig “skrivna på näsan” och betraktar budskapet med stor skepsis. Bildkonst som uttrycksmedel gör det möjligt att etablera en kommunikation där betraktaren upplever det som om han eller hon själv har upptäckt budskapet i bilden. Jag är ju inte ute efter att bli guru eller starta en sekt, hellre utdela en spark i riktning mot självständigt tänkande.
Det andra beslutet jag tog var att bli helnykterist i resten av mitt liv. Det bottnar förstås i att jag vill bevara mina nya organ i så god form som möjligt. Men det handlar i lika hög grad om en övertygelse att sann glädje och spontanitet kommer inifrån, inte från kemiska substanser eller annan yttre påverkan. Att bestämma sig för att vara lycklig är tillräckligt. En övertro på yttre omständigheter leder till hjälplöshet, uppgivenhet och negativa beroenden. Det må vara av alkohol eller av levande, falska förebilder. Nykterism är frihet, inte tvång.
OK, där smög jag in ett litet nyårslöfte. Faktiskt ett av de få jag är säker på att kunna hålla. Så vi sätter väl punkt där innan jag får för mig att utdela fler.