I mitten av april insjuknade jag i en mystisk feber och blev inlagd på Mora lasarett. Hade frossa, var konstant illamående och kass i magen. Det var definitivt inte rätt tid att råka ut för detta med tanke på allt jag hade att uträtta.
Drygt en vecka senare skrevs jag ut. Det var en tarmbakterie som slagit rot till följd av långvarig penicillinbehandling. Så kan det gå när immunförsvaret måste sänkas för att inte stöta bort transplantat. Allt jäkelskap tycks kunna marschera rakt in i kroppen utan att möta något motstånd.
Hot mot fot
Men problemen upphörde inte med detta. Ett otäckt sår på vänster häl hotade foten, risken fanns att enbart amputation kunde rädda situationen. Total avlastning av särområdet var det enda tänkbara alternativet.

Vet ännu inte hur såret uppstod men känseln är helt försvunnen från knäna och neråt, på gott och ont. Hela hälen var röd och svart och två sorters antibiotika tycktes helt sakna verkan. Mina drömmar om att en dag kunna vandra i naturen kom på skam.
Fick en orthos (specialskena för att helt avlasta hälen). Svullnaden gick tillbaka när blodcirkulationen kunde hållas igång igen och den ruttna lukten försvann. Förhoppningen är nu att läkeprocessen ska komma igång så att jag slipper de tidskrävande dagliga omläggningarna på lasarettet.
Att klämma in fotografering
i ett fullspäckat schema
Det tråkigaste med att vara sjuk är all tid som går bort som skulle kunna användas på bättre sätt. Upplever just nu en akut brist på bilder lämpliga att använda till övningarna i bildbehandling och skulle behöva komma ut och fotografera.

Kör inte huvudlöst i trafiken!
Olympusen hänger som vanligt med på mina permobilturer fram och tillbaka till Mora lasarett. En vägsträcka på 8 km som ger fler motiv än man kan räkna till. Ett landskap är aldrig statiskt. Någonting rör sig ständigt även i det som är stillastående. Väder och vind, ljus och färgtoner ändras över tiden. Man kan inte nedstiga i samma flod två gånger.
Hur hinner jag fotografera mitt uppe i allt annat? Därför att kameran alltid är med. Ibland glömmer jag att den finns där. Ibland tryter inspirationen så att den får ligga kvar i väskan. Men plötsligt kommer en uppenbarelse av ett motiv som en blixt från klar himmel. En speciell känsla uppstår som inte låter sig avfärdas. Någonting där ute vill säga mig någonting.
Att bringa ordning i 25 års kaos
Den första dag jag kände mig någorlunda välmående efter sjukperioden kändes det angeläget att komma igång med allt som blivit liggande. Först och främst gällde det att städa vidare bland 25 års hopsamlat skräp.
Det gäller att minska volymen så mycket som möjligt eftersom det snart blir dags att flytta. Kommer ju inte längre ha tillgång till ett helt hus som lagerlokal. Alltså gäller det att endast behålla det mest nödvändiga, det som ryms i en liten tvåa.
Flytten ser jag fram emot. Lite osäkerhet inför framtiden är ett naturligt inslag i livet. Vinden blåser vart den vill. Man kan gissa men aldrig veta varifrån den kommer eller vart den är på väg. Slutrmålet är det viktigaste, men ibland finns bara en väg som leder dit.
En kär vän försvinner ur mitt liv
Min dansk-svenska gårdshund Hobbe har funnits i min närhet i många års tid. När jag flyttar kan han inte längre bo kvar hos sin husse. Risken är för stor att husse blir inlagd på sjukhuset i långa perioder.
Hobbe har varit en nära vän från första dagen. Han sover med huvudet på min axel varje natt. Han blir jublande glad varje gång jag kommer hem. Att inte längre ha honom vid min sida blir svårt.